Sven Teglund

Jag är väldigt glad och förtjust över den förändring som genomförts i Konsthallen under Karin Erixons ledning. Man har t.ex möblerat den övre korridoren med sittmöbler och bokhyllor, som gör det möjligt för samtalskvällar eller att bara hänga där efter att man sett en pågående utställning. Nya återkommande aktiviteter pågår i Konstlabbet, där verksamheten för barn och unga är mycket populärt.

En annan väldigt rolig och positiv sak är att Konsthallen har smygpremiärer kvällen före en vernissage, något som de kallar After Hours. Evenemanget innebär att man har DJ som spelar musik, det finns öl att köpa och man kan äta en matbit. Det är härligt att på så sätt göra det möjligt för elektronisk musik, fin samvaro och konst att mötas i en och samma lokal. Tyvärr har jag själv inte kunna gå på de två första After hours, men jag har hört av många som varit där, att de upplevt det väldigt positivt.

Pågående utställningen har rubriken ”Planstormning” och utgår från Klas Barbossons konstnärskap. Utställningen är en dialog mellan Klas Barbrossons verk och utvalda verk ur Tore A Jonassons idrottsrelaterade konstsamling, där även konstnärer som Ernst Billgren, Maria Nordin och Anders Petersen medverkar.  Tematiskt kretsar Planstormning kring läktarkultur, identitet och sportens roll som kulturellt uttryck. Klas Barbosson bor i Göteborg men har sina rötter här i Luleå.

Jag är inte alls idrottsintresserad, ser högst på en match per år, t.ex när Luleå vinner SM-guld. Och det gör att jag känner mig ganska annorlunda, för de flesta av min vänner följer fotboll och sportevenamang ständigt, både i Sverige och internationellt. Att engelsk fotboll är speciellt har jag förstått, håller man på ett lag där så är det nästan som att tillhöra en egen religon. Det är omöjligt att konvertera.

När det handlar om idrott och många människors enorma engagemang i sitt lag, så kan jag ibland bli avundsjuk. Jag kommer aldrig upp i den känslonivå som man kan se på en läktare. Folk som skriker, gråter och kan stå och hoppa upp och ned en hel match. Och ibland ett enormt raseri som kan utlösas av att en domare gör en felbedömning.

Innan jag gick på den här utställningen så tänkte jag att jag ska pröva att se på konsten och sen släppa fram alla inneboende ”läktarkänslor” som jag också måste ha inom mig. Att jag skulle skrika ut min glädje och hoppa upp och ner i konsthallen. Men det funkar inte så. Som vanligt går jag runt och tittar i tysthet, och eventuella inre känslor sparas inombords och påverkar mig under längre tid. Kanske blir det en text av det, till exempel den som jag sitter och skriver nu.

Ett av de mest iögonfallande verken är ett enormt lapptäcke bestående av 117 hopsydda supporterhalsdukar från engelska fotbollsklubbar i de fem högsta divisionerna 2017. På framsidan syns klubbnamnen, och på baksidan deras slogans. 

Det hänger där som en fana. Ett stycke tyg, men också ett stycke samtid. Ett monument över idrottspublikens enorma trohet, som en symbol för sin stora, kanske största passion i livet och naturligtvis innehållande drömmar om vinster och framgångar. Och något som kanske är det viktigaste; gemenskapen. Att tillhöra ett lag och därigenom ha relationer till väldigt många människor som man personligen inte känner, men som du vet känner precis som du. Och halsduken är själva signalen.

Barbrosson har sytt ihop dem. Det är där det händer, i sömmarna. De tysta små stygnen som håller samman Millwall och Arsenal, Woking och Chelsea. Vad betyder det egentligen, de där tunna trådarna som binder ihop mängder av rivaler? Jag tänker att det kanske är ett uttryck för det gemensamma som håller ihop alla dessa idrottsintresserade. Det vill säga deras passionerade förhållande till sitt eget lag, som i glädje skulle kunna få dem att storma en plan.

Halsduken är kanske det tydligaste artefakten från läktarkulturen. Den bärs med stolthet och binder ihop och svetsar samman gruppen. Man svettas i den och man gråter i den. Den säger; jag hör hit, jag är en av oss. Men när Barbrossons med sina händer nu sytt ihop dem, skapas en annan betydelse; vi hör också ihop, trots allt.

Det är väldigt aktuell fråga som konsthallens utställning tar upp, och då tänker jag på förhållandet mellan kultursidorna, som lagts ned och sportsidorna som fortfarande svämmar över i lokaltidningarna. Det är smått genialiskt att nu låta konstens högborg, konsthallen i Luleå, härbärgera idrott, sport och läktarkultur. Kan man hoppas att utställningen följdaktligen blir recenserad på sportsidorna i Kuriren eller NSD?

Och där någonstans uppstår också frågan: vad är egentligen skillnaden mellan konst och idrott? Båda handlar om kropp och känsla, hängivenhet, misslyckanden och triumfer. Men där idrotten söker poäng, mål, seger – där söker konsten mening, tolkning och sammanhang. Men båda ger människan något att leva för, att samlas kring. Båda är platser för vår önskan att vara del av något större än oss själva.

Kanske är det därför det här verket känns så kraftfullt. Det syr ihop två världar som ofta betraktas som varandras motsatser: sportens kollektiva extas och konstens tysta eftertänksamhet. Men kanske är de i själva verket bara två olika språk för samma sak – behovet att uttrycka oss, att känna, att höra till.

***

Just nu pågår en fin utställning på Galleri Lindbergs, med den väl renommerade konstnären Tomas Lidén. Han har sina rötter i Norrbotten men bor nu i Stockholm, med en lång meritlista av utställningar både nationellt och internationellt.

Utställningen är uppdelad i flera delar utifrån de olika tekniker han använder. Först ett antal bilder, som han kallar fotokemisk måleri. På vernissagen berättar han att det är ljuskänsligt fotopapper som han använt som grund och sedan manipulerat manuellt med fotovätskor. Resultatet är bilder som kan sägas ligga någonstans mellan dröm och verklighet. Det är ett otydligt men ändå igenkännbart landskap, där man urskilja ett djur på en snötäckt myr eller ett par lador som lutar sig in i vinterns mörker. Allt detta skildrat i ett dämpat ljus – som om någon försökt minnas en plats de en gång älskat, men inte längre riktigt når fram till..

Därefter följer ett antal målningar i olja och akryl, där färgskikten ligger som lager av tid ovanpå varandra. Lidén berättar att han gärna målar över tidigare, ofärdiga verk – något som inte bara ger målningarna en fysisk struktur, utan också en väldigt speciell tyngd. I målningarna finns landskap som är väldigt stämningsfulla; fjällsluttningar i blått och rost, kvällshimlar i orange, en ensam båt mitt i en sjö.

Jag tycker att det finns en slags stilla kraft i bilderna. En vilja att stanna tiden, att låta landskapet tala – inte som det såg ut, utan som det känns i efterhand. Som om det vore minnen från barndomen men med dagens avstånd, det vill säga en slags dialog mellan då och nu.

De avslutande verken är grafiska tryck i form av linoleumsnitt. Motiven – ett malmtåg som klättrar genom skogen, ett fjäll i grått och vitt , en älg mitt i körbanan – här finns också den där underströmmen av nostalgi och känslan av att ha varit där. Att ha upplevt det en gång, och nu kunna återvända genom skapande av en bild.

Det är uppenbart att Lidéns konst bär spår av det norrländska landskapet, men också av distansen till det. Det är väl därför att utställningen känns drabbande på nåt sätt. Att den fångar ett vanlig erfarenhet hos många av oss, att man lämnat sitt landskap där man vuxit upp, med kvarvarande saknad och längtan.

Ur minnets irrgångar, som utställningen heter, är en vandring genom ett inre landskap, kanske också genom vårt eget. För den som någon gång längtat tillbaka, utan att riktigt veta till vad, finns det mycket att känna igen sig i här. Våra minnen fungerar ju så, att vi målar om dem ständigt, med lager på lager av färg, tills bara stämningen återstår.

***

Det finns en replik som förekommer i nästan varenda film och tv-serie, särskilt i engelska kriminalserier. Ni vet, någon har blivit skjuten, ett barn har försvunnit eller hela huset har brunnit ner till grunden. Och mitt i kaoset, medan blåljusen blinkar i bakgrunden och någon försöker hindra sig själv från att börja gråta, så säger en person – ofta en förälder, en partner eller en vän – med stadig röst:

“Everything is going to be alright. I promise.”

Och jag blir alltid lika irriterad.

För det är ju inte sant. Det kommer inte att bli bra, och ingen kan i en sådan situation lova någonting överhuvudtaget. Det är inte säkert att barnet hittas och i vilket fall som helst är huset borta. Och den där personen i serien, som står och lovar saker med stora, allvarsamma ögon, har ju ingen aning om hur det egentligen ska gå. Det får man ju först veta i avsnitt 6 av säsong 1, och dit är det långt, i varje fall om det bara kommer ett avsnitt per vecka. Det är som om de bara säger det tillräckligt övertygande – I promise – så kommer verkligheten att uppfylla löftet.

Jag vet inte när det blev så populärt att lova saker man inte har någon kontroll över. Det är säkert en amerikansk export. Amerikanare säger ju hela tiden saker som de inte menar, de är ofta ytligt trevliga mot allt och alla. 

När jag växte upp i Husum så var förhållandet till tillvaron helt annorlunda. Att säga att något kommer att bli bra och lova något inför framtiden, var verkligen att förhäva sig. Om något hemskt hände, olycka eller sjukdom. sa man att vi får se hur det går, hoppas att det inte blir värre. Något lögnaktigt löfte om att allt skulle ordna sig fick man inte. Och tur var väl det, för vem vill väl gå omkring med falska förhoppningar om att saker och ting ska bli bättre. Vem tar i så fall hand om besvikelsen?

Och ändå… jag förstår ju varför de säger det. I fiktionen och i verkligheten. Man vill hålla ihop någon som håller på att gå sönder. Man vill ge den där tryggheten, den där rösten som säger att världen fortfarande är begriplig, trots att allt just har rasat. Och ibland, om man har tur, kanske det faktiskt fungerar. Kanske är det just orden som får någon att orka hålla ut lite till.

Men jag tror ändå att det finns ett värde i att vara ärlig, även i mörka stunder. Kanske särskilt då. Att våga säga: “Jag vet inte hur det kommer att gå, men du ska inte behöva gå igenom det här ensam.” Det är inte lika dramatiskt – men det är något man kan hålla fast vid. En liten form av verklighet i allt det overkliga.

Så nästa gång någon person i en engelsk deckare säger: “Allt kommer att bli bra, jag lovar”, så kommer jag antagligen att fortsätta muttra för mig själv i soffan. Men jag ska försöka vara lite snällare och mer förstående. För kanske är det just där, i det lögnaktiga löftet, som en inneboende tröst finns för oss människor. Längtan efter trygghet, efter någon som håller en kvar i ljuset när det är som mörkast.

Men jag tänker fortfarande aldrig säga det själv. Det lovar jag.

*****

När vi tänker på avsked, ser vi ofta framför oss de stora och avgörande händelserna. Avskedet vid flygplatsen. Begravningen. Den sista arbetsdagen.
De där tydliga, dramatiska ögonblicken där ett kapitel stängs och något annat måste börja. Men jag har börjat förstå att livet egentligen inte domineras av dessa  stora övergångar, utan istället är de små avskeden minst lika viktiga och betydelsefulla.

Små, nästan osynliga farväl, som vi knappt märker i stunden. Och att det är genom dessa vi sakta formas. 

Det kan vara en vänskap som tonar bort utan bråk, utan dramatik. Bara två liv som glider åt olika håll. Det kan vara en gammal rutin man lämnar bakom sig – morgontidningen vid köksbordet som byts mot en mobilskärm när man kanske ligger i soffan. Inget stort, inget som kräver ceremonier eller tal.

Bara små förskjutningar i vardagen, som en flod som långsamt gräver om sin egen älvfåra. Och varje litet avsked bär med sig en liten sorg. En påminnelse om att inget varar för evigt, inte ens det vi trodde var självklart.

Men om vi ser närmare på det, så är livet inte bara en serie av avsked. Det är också en serie av nya möten. Det kan vara en oväntad vänskap som växer fram vid en busshållplats eller i ett oplanerat möte med en ny granne. Eller en ny morgonrutin som plötsligt känns ännu bättre än den gamla, en förändring i det lilla.

Varje gång något försvinner, öppnar det en liten glipa. Och i den glipan kan något nytt få plats, som kan ge livet en ny form av meningsfullhet.

Det kräver mod att våga släppa taget om det gamla. Att våga känna saknaden, utan att fastna i den. Att våga tro att det som ligger framför också kan bära något vackert, även om vi ännu inte vet vad.

Det är lätt att hålla fast vid det som varit, särskilt när livet känns osäkert. Men kanske är själva livskonsten att både kunna sörja och hoppas på samma gång. Att kunna säga: “Det här gjorde ont att förlora” – och ändå öppna händerna och vara mottaglig för något nytt.

Jag tänker ibland att vi bär våra liv i lager, som årsringar i ett träd. Varje möte, varje avsked, varje förändring ristar ett nytt mönster i oss. Och tillsammans bildar de vår historia. Inte en spikrak berättelse. Utan en mjuk, brokig väv av människor vi mött, platser vi lämnat, minnen vi samlat.

Kanske är det det som gör livet så rikt.
Inte att allt varar. Utan att vi får lov att vara med om så mycket, även om vi ibland måste säga farväl.

Så varje gång jag märker att något är på väg att ta slut – en årstid, en vänskap, en vana – försöker jag påminna mig om att något nytt också är på väg.
Avsked och möten.
Förlust och början.
Sorg och glädje, hand i hand.

****

När jag gick till Lindbergs galleri för att se Magnus Svenssons pågående utställning, hade jag förväntat mig de stora målningar som tidigare varit hans signum.  Men denna gång är det i och för sig samma motivkrets, men bilderna är betydligt mindre. Väggarna är fyllda med flera tavlor i grupp och tekniken är speciell: färgpenna på papper och med transparenta lager av ritplast. 

Namnet på utställningen “Strategies Against Architecture” gör att utställningen omedelbart väcker tankar kring arkitekturens grunder: linjer, ramar, volymer och de ytor som definierar rumslighet. Och det vi får se är ljusa nästan eteriska målningar med nonfigurativa inslag, verk som präglas av rena linjer och former, där ljus och skugga spelar en central roll. 

Det finns en avskalad poetisk dimension, där varje linje tycks noggrant övervägd för att skapa en egen och nån slags suggestiv bildvärld. Färgskalan är genomgående lågmäld: mjuka toner i beige, ljusbrunt och dämpade grå nyanser dominerar. Färgpaletten förstärker att intrycket av bilderna är skissartade och ger dem en luftig, nästan genomskinlig  karaktär. 

Avsaknaden av starka kontraster lockar oss besökare in i närstudier av linjernas exakthet och den finstämda skuggningen. Jag ser flera som under vernissagen tar av sig glasögonen för att komma riktigt nära, och vi ser att bilderna ofta är skapade av material som överlappar varandra. 

Det är ett genomgående formspråk där rektanglar, fyrkanter och ibland mjukt rundade konturer balanseras mot varandra. Perspektiven är ofta förskjutna eller antydda, vilket ger en känsla av att jag själv står på tröskeln till ett rum. Det känns verkligen som att bilderna är en reflektion över hur  arkitektur ofta ramar in vår tillvaro.

Bilderna är som sagt små och olika stora men med hjälp av ramar i samma storlek, bildas en enhetlighet som “ramar” in hela utställningen. Det känns som ett genialiskt grepp att själva inramningen får en sån betydelse, nu när det främst handlar om former och arkitektur.

Det är en vacker utställning, som med små medel får mig att reflektera över gränser, vart börjar och slutar världen. Det vill säga, när ser jag något och när är det bara en föreställning i mitt huvud. Vad är yta och djup. Men jag fastnar också för en fråga: vad vill Magnus Svensson säga med sin utställning, har han någon agenda när det gäller arkitektur? Utställningens titel Strategies Against Architecture pekar på det, att han ifrågasätter dess fundament. Genom att ta arkitekturens mest grundläggande uttrycksformer – linjer, proportioner, ramar – och presentera dem i en förfinad, avskalad version, vill han kanske visa en ny förståelse för vad arkitektur skulle kunna vara. 

Titlarna på målningarna i utställningsbladet är på engelska, och det känns som att de redan finns i mitt bakhuvud, till exempel titeln “Nothing Was Delivered”.  Och när jag googlar så visar det sig att det är en låt av The Byrds, skriven av Bob Dylan, som handlar om svek, ouppfyllda löften och att inte hålla sitt ord. De andra titlarna i utställningen visar sig också ha musikaliska referenser, kanske mer avantgardiska, med kritik av etablerade samhälleliga strukturer.

Just detta utrymme för tolkning framstår som utställningens kärna. När linjerna är så pass tunna och färgtonerna så svaga, öppnar det för en intim upplevelse där varje liten förskjutning av linjen, varje nyans av brunt eller grått, blir betydelsebärande. Man kan föreställa sig att ”strategin” mot arkitektur handlar om att lösa upp den stela fyrkantigheten, att visa att arkitektur inte enbart är fysiska väggar och tak, utan också en mental konstruktion som formas av våra egna projektioner och förväntningar.

Efter att jag sett utställningen, går jag genom stan. Och jag går förbi stadshuset och på nåt sätt ser jag utställningen igen, men denna gång som manifesterad arkitektur från 50-talet, i en byggnad som helt saknar tvekan i sina linjer och former.  All tvekan finns numera inne i huset, i form av alla de politiska beslut som ligger till grund för vår stadsutveckling, där arkitekturen fortfarande i de nya områdena är grå, fyrkantig och med raka linjer.

Och jag kommer fram till Kulturakuten, min nuvarande arbetsplats, ett hus  som byggdes 1922, som är gult och där ingenting är rakt. 

***

Nu har vi tre gym på Porsön, tror jag. Eller det kan redan vara fyra för jag hinner inte hålla koll på alla som dyker upp. Det är naturligtvis mycket bra att människorna tränar och håller sig i form, det är en konsekvens av det moderna samhället.

Förr högg man nämligen veden för att värma huset och på så sätt tränade man armarna utan att man behövde betala ett gymkort för flera tusen varje månad. Man cyklade till jobbet och fick då träna benen och förbättra konditionen och kanske bar man två hinkar vatten från brunnen flera gånger per dag och fick en bra genomkörare för både biceps och triceps. Det fanns inga hissar, rulltrappor eller dörrar som öppnades automatiskt för att spara oss besväret att lyfta en arm. Nej, världen var en enda lång hinderbana, som höll oss både smala och med god kondition.

Och nu när vi äntligen sluppit undan alla vardagliga besvär och ansträngningar måste vi istället springa mil efter mil på löpband som inte leder någonstans. Vi måste  lyfta vikterna och sedan måste vi lägga ner dem igen, om och om igen. Och vi måste sitta i roddmaskinerna,  kämpa och slita utan att en enda eka rör sig i vattnet. Vi ser inget vatten, vi kommer inte fram till andra sidan älven, det enda vi ser är andras rödbrusiga ansikten. 

¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!

En dag när jag stod på STIL och tittade på den fullsatta träningslokalen och såg alla apparater som drogs upp och ned och fram och tillbaka, fick jag en strålande idé. Tänk om all denna muskelkraft som används där i apparater och  spinningcyklar kunde användas genom att  kopplas upp till elnätet och därigenom göra gymmet till en ren och grön energikälla. Genom att cykla på en träningscykel, utan att komma någon vart, kan man istället med en liten generator producera el direkt till Luleå energi. Och genom att dra i en spak fram och tillbaka kan armarna generera ström som direkt går till det gemensamma elsystemet. ¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!¨

Men inte bara det. All den värme som varje kropp producerar under träningspassen, kunde samlas in med stora skärmar i taket och därigenom komplettera fjärrvärmen, genom att låta det gå vidare till våra vattenburna element. Numera kallat: det svettburna värmesystemet. 

Vi skulle kunna göra hela Porsön till självförsörjande när det gäller grön energi. Producerat av oss själva, det vill säga ett projekt som inte behöver någon ny konkursmässig fabrik, bara en massa träningshungriga människor i olika åldrar. Vilken enorm grön omställning för oss porsöbor!

Det kan finnas en del nackdelar för de som idag springer utomhus eller åker skidor i spår, runt, runt på Ormberget. Deras energi blir svår att samla in och deras arbete kommer kanske att betraktas som bortkastat. Vilket kan leda till krav att också dessa friåkare måste uppsöka ett gym som är uppkopplat till energisystemet. Att de i fortsättningen måste åka rullskidor inomhus, som genererar tillräckligt med elektricitet. 

 Men det hoppas jag att alla friåkare kommer att göra utan tvekan. Vi måste ju alla tänka på klimatet.

***

Tre konstnärer deltar i årets julsalong; Cecilia E. Arnqvist, Sarianne Wiklund Axelsson och Solveig Parviainen. Det som slår mig vid besöket är att bredden inom den moderna konsten är så fantastisk och att möjligheten att välja olika uttryck är oändlig. Och jag känner en stor tacksamhet att vi som besökare ständigt kan erbjudas så vitt skilda upplevelser.

Här får vi se Cecilia E. Arnqvist, som i sitt konstnärskap har en imponerande teknik som kombinerar detaljerad precision med vacker estetik. Hennes akvareller är fyllda av små, täta tuschstreck som bildar komplexa strukturer och noggranna mönster. Hennes metodiska arbetsprocess tar flera månader och skapar bilder som kräver både närstudier och långsam upptäckt. I ett av hennes verk finns t.ex. Luleås stadsvy inkorporerad bland fiskens fjäll, i form av ett spännande miniatyrmåleri. Det är ett mycket mäktigt konstverk. 

Solveig Parviainens akvareller har ofta motiv från natur och djur. Här visar hon vackra björkstammar, men också varg och ugglor som förmedlar en känsla av mystik genom sina upplösta former och diffusa färgtoner. Ugglans ögon är skarpa och blicken borrar sig in i mig och jag blir starkt berörd. Jag tänker att Parvanens teknik är intuitiv med fokus på att fånga en känsla, vilket hon verkligen också lyckas med.

Sarianne Wiklund Axelssons måleri präglas av flödiga och diffusa landskap som bjuder in åskådaren till en drömmande och känslomässig resa. Målningarna präglas av rörelse och fina färgövergångar, vilket ger en känsla av att de också är inre landskap, där ljus och skuggor spelar en central roll. Här har vi alltså att göra med impressionism i sin bästa form, där Sarianne använder ljusets förändringar i landskapet för att fånga dess speciella atmosfär.  

När jag går omkring i julsalongen, så upplever jag att i de skilda uttryckssätten finns det olika sanningar som förmedlas. I detaljerna och precisionen får vi en påminnelse om världens synliga skönhet och ordning, medan de mer diffusa och flödiga måleriet för oss till det okända och känslomässiga. Helt enkelt olika aspekter av livet, som naturligtvis innehåller båda delarna.

*****

Just nu pågår utställningen “Mirror Mirror” på Galleri Lindberg med sex konstnärer. Det är Pär Lindberg och Lotta Lampa som curerat utställningen och som alltså har temat speglar. Det är spännande att se hur ett gemensamt tema kan få konstnärer att utveckla sin kreativitet, utanför sina vanliga gränser. 

Tydligast syns det kanske på verket Inconexus av Peter Åberg, där han gått från sitt tidigare akvarellmåleri till att nu visa en stor skulptur skapad av olika hårda material. Det är metaller, speglar, gamla hårddiskar, kopparledningar m.m som är ihopsatta till ett objekt, som trots sin rumslighet påminner om motiven i hans tidigare noggranna akvareller. Det är mäktigt och jag får många associationer till vår nutid. Där industrisamhället övergått till ett slags högteknologisk maskineri med dominans av internet, selfiekultur och sociala medier, medan kontakten till det naturliga livet gått sönder och splittrats i form av en avsliten kopparkabel.

Speglar har alltid varit ett fascinerande objekt för oss människor. En enkel yta som kan återge verkligheten, om än omvänt, vilket har också varit en inspirationskälla för många inom konsten, inte bara som verktyg, utan också som symbol och motiv. 

Speglar har ofta spelat en dubbel roll; som en symbol för sanningen, att vi ser saker och ting som vi annars inte kunnat se men också  som en varning för fåfänga och självupptagenhet. Den grekiska myten Narcissus handlar ju om det, om den unga mannen som förälskar sig i sin spegelbild och slutligen förtärdes av fåfänga.

Lotta Lampa ger ett bra exempel på denna dubbelhet i sina två verk. Grunden är två hjärtformade speglar tillsammans med vidhängande kammar, den ena är kopplat till kärlek och den andra till ett brustet hjärta. Verket kan även associeras till sminkspegeln som naturligtvis är starkt kvinnligt kodat. Man behöver bara tänka på drottningen i sagan Snövit, som förväntar sig att spegeln säger att hon är vackrast i världen. Men här komplicerar Lotta Lampa bilden genom att tillföra den mer “manliga” estetiken från bil och raggarkulturen, blankt stål runt spegeln och stålkättningar till kammarna.

Lotta har ju under lång tid utvecklat denna estetik till sitt eget och unika uttryck, men det här är nog första gången som jag tänker den här tanken, att verken beskriver fåfänglighet som uttrycks på två olika sätt. Att spegla sitt ansikte i en spegel eller att spegla sig i en blänkande rödlackerad huv på en amerikansk bil, kanske har mer med varann att göra än man först tänker sig. Det är imponerande att Lotta Lampa genom sin konst lyckas kombinera symboler från både den kvinnliga och den manliga världen, vilket får oss betraktare att upptäcka saker som vi annars inte kunnat se.

Linnea Therese Dimitroue har i sina två verk målat kedjor på speglar, den ena kedjan är i guldfärg och den andra i stål. Mina associationer går till det som händer drottningen, när hon frågat vem som vackrast i världen är och får svaret Snövit. Att spegeln innebär risker för självupptagenhet vilket skapar besvikelser när ens önskningar inte uppfylls. Och dagens speglar finns ju även i stor omfattning på sociala medier. Till exempel finns på instagram hashtaggen ”mirrormirror” med nära en miljon inlägg, där unga människor speglar sina liv och sitt utseende. Risken är, att istället för att vara frigörande, så låses man fast vid negativa självbilder och ett ständigt scrollande. Jag tycker att Dimitroues konstverk beskriver en sådan situation, att man kedjas fast vid en spegel som aldrig kommer att göra en riktigt tillfredsställd. 

Ludvig Sjödin visar en målning där han löst frågan kring utställningens tema på ett väldigt fint och roligt sätt. Han har speglat sig själv i en matsked och på sätt skapat en narcissos som inte är speglad i en slät vattenyta, utan som deformerats av skedens form men utan att minska igenkännbarheten. Sjödin konst består vanligtvis av  stilleben från vardagen, men inte klassiska på det sättet att det är föremål som är arrangerade och sedan målade, utan att han målar utsnitt direkt ur vardagen, något som jag tidigare kallat “förbisett liv”. Denna gång, på grund av temat, kan man tänka sig att han arrangerat sin målning genom en selfie i skeden men det kan nog också vara så att bilden bara uppstod, en helt vanlig morgon tillsammans med morgongröten. I vilket fall, en härlig bild och suverän och kreativ läsning av tematiken.

Thomas Hämén deltar med ett objekt i form av ett öga. Hämén använder ofta tekniska och mekaniska apparater i sin konst,  så även denna gång. Ögat är uppbyggt av nylonväv och där inne finns en elektrisk motor som får  pupillens spegel att röra sig och titta sig omkring. Att ögat är själens spegel har varit en central idé i hur konstnärer porträtterat  människor och deras inre liv. Det är genom ögat som man får en glimt av karaktärens känslor, tankar och inre strider. Men här har vi ett öga som inte är en del av ett porträtt, och när pupillen rör sig och “följer” mig i rummet känns det nästan som om att det är min själ som är själva objektet för konstverket. Det är ett fascinerande verk som lyfter från det traditionella och lägger nya aspekter på själva begreppet, ögat som själens spegel.

Ronja Joensuu deltar med ett objekt bestående av plexiglas, tenn och akryl. Det jag tidigare sett av hennes konst har varit främst textila verk, så även här verkar det gemensamma temat ha vidgat hennes uttryckssätt. Dropparna av smält tenn ger mig associationer till den gamla traditionen vid nyår, där figurer bildade av stelnat tenn skulle tolkas och ge ledtrådar vad som kommer att hända under det kommande året. Hennes verk känns därför som en slags spådom mellan olika skikt av material, där betydelsen uppstår först när det tolkas i betraktarens öga, det vill säga i den individuella själens spegel. Och som vanligt, ju fler som ser det desto fler betydelser kommer att uppstå.

*****

Jag och min fru Karin har nu levt ihop i 47 år. Det är en lång tid. En dag frågade jag, om det mot förmodan skulle bli aktuellt med en ny man för henne, hur skulle han då vara?  Ja, sa hon, jag skulle nog vilja ha en lomhörd man.
Jag var tvungen att följa upp det lite märkliga svaret och förstod till slut att hon egentligen hade sagt “en lyhörd man”.
Jag hade väl inte lyssnat tillräckligt noga, som vanligt.

Långa äktenskap kan ju ha sina utmaningar. Våra grundläggande behov av trygghet och förutsägbarhet tillfredsställs ju verkligen i äktenskapet, i det vi kallar ett gemensamt hem. Å andra sidan har vi också ett lika starkt behov av äventyr, överraskningar, att få uppleva nya platser och träffa nya människor. Att förena dessa två grundläggande behov är inte alltid så lätt.

Jag har en kompis som också lever i ett långt äktenskap. Han har fått sämre hörsel på höger öra. Det framkom vid en undersökning att det uppstått en grop i hans trumhinna. Och att han därför inte längre hörde en viss ljudfrekvens lika bra. Det visade sig senare att den frekvens som var nedsatt, var just inom samma område som hans frus röst låg. 

Kanske är det så att äldre mäns bristande lyhördhet för sina kvinnors berättelser, inte beror på ett stigande ointresse, utan istället på en långvarig utmattning av själva hörselorganen. Att efter alla år av lyssnande på hustrun och hennes lite högre frekvenser, har det skapat gropar i våra trumhinnor. Naturligtvis främst i höger öra, eftersom vi oftast kört bilen, med frun på höger sida.

Men jag tycker ändå att det verkar som om vi äldre män, bortsett från våra hörselnedsättningar, i högre grad föredrar tryggheten i fåtöljen framför teven. Det visades tydligt till exempel i Filip och Fredriks film om pappan Lars, i “Den sista resan”. Livet blir mest upprepningar och rutiner, kanske i form av långa vistelser i stugan, gärna i ensamhet. Det vill säga våra behov av äventyr och risktagande minskar. 

Kvinnor däremot, särskilt kulturtanterna, verkar leva upp på ålderns höst. De går på sammankomster av olika slag, målarkurser och bokcirklar, och de fyller alla kulturlokaler för att lyssna på författare som berättar om sin senaste bok. Äventyrslystnaden verkar riktas utåt och reslusten ökar ständigt, när kanske tillfredsställelsen inom den äktenskapliga institutionen har en tendens att minska.

När Karin åker iväg, tillsammans med någon väninna på en ny kurs eller på en ny långresa till exotiska länder, vinkar jag motvilligt farväl. Men när jag blir ensam hemma och går samma promenad runt Porsön som vanligt, tänker jag, att jag också gör en slags resa, den som Proust en gång lärde mig. Han som låg hemma i sängen och skrev sju romaner i serien “På spaning efter den tid som flytt”. Proust myntade följande devis: Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att resa till nya platser, det kan också vara att se sin egen plats med nya ögon.

Kanske kan man också tillämpa den tanken för långa äktenskap. Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att träffa nya människor, det kan också vara att se sin livskamrat med nya ögon.

För det behövs nog både avstånd och distans, för att man ska kunna se den andre på nytt sätt och upptäcka sidor som man inte tidigare sett. Antingen genom yttre resor till nya platser eller genom inre resor till okända kontinenter inombords.

***