När jag bestämde mig för att gå i pension, fick jag från de flesta vänner och kamrater den typiska sportfrågan; hur känns det? Den frågan är kanske mer lämpad efter att man just vunnit ett SM-guld i längdåkning, skidskytte eller någon annan sport som visas i vinterstudion varje helg. När man går i mål efter ett 40-årigt yrkesliv är det betydligt svårare att svara på frågan. Man vet ju inte om man ska vara glad eller ledsen, hoppfull eller pessimistisk, lättad eller förtvivlad. Har jag vunnit eller förlorat? Det är en situation som inte går att föreställa sig innan man gått igenom den.
Och hur lång tid tar det då att gå igenom hela pensionsavgången? Från de första känslorna av glädje, ledsenhet, hoppfullhet, pessimism, lättnad och förtvivlan, till en mer balanserad hållning. Jag vet inte än, någon sa två år. Vi får se.
Men redan nu har jag upplevt de första vardagarna utan att ha något särskilt inplanerat. Dagar då kalendern är tom, och Karin är på jobbet. Då det inte finns någon speciell anledning att träffa en annan människa, förutom kanske en kassörska på ICA Porsön, som jag bara känner till utseendet och där vårt samtal handlar om belopp och frågan om jag vill ha kvittot eller inte. Jag har numera en viss förståelse för alla gubbar som står i kassorna på olika affärer och försöker skämta med personalen, för att få ett leende, kanske det enda de får den dagen.
– Ja, jag vill ha kvittot så jag kan dra av det på skatten…hehe.
Redan de första dagarna upptäckte jag att allt som jag tidigare gjort mellan olika aktiviteter och som aldrig räknats som något viktigt, nu lösgjorde sig från bakgrunden och förvandlades till en egen form av sysselsättning. Att tömma soporna till exempel. Att ta påsarna med komposterbart och brännbart för att lämna dem i kommunens sopkärl, har tidigare skett på vägen till bilen eller bussen, en halvt omedveten handling i mellanrummet mellan två andra aktiviteter. Men nu har jag uppgraderat tömningen av soporna till någonting eget, unikt och särskilt. Något som får ett eget utrymme i kalendern.
Så när Karin frågade mig – vad ska du göra idag? svarade jag obekymrat:
– Idag på förmiddagen har jag planerat att tömma soporna.
****
Bert
Haha – välkommen, Sven.
Du kommer att anpassa dig även om det tar lite tid. Första veckorna är ju bara som semester. Och det har du ju haft förr.
Och sedan, när du upptäcker att du kan se en bra film på Royal klockan 14 på en onsdag … ja, det var väl det.
Sven
Bert: Det låter betryggande att det kommer att lösa sig! Bra att få stöd av dig som har erfarenheten.
Vi ses på dagbion!
Ove Rönnbäck
Förr var varje dag inrutad i pass om 40-60 min.Nu är en vecka med mer än inplanerad aktivitet lika med stress och varje förflyttning mer än en mil ngt att gruva sig inför-och alla dessa mitträcken som verkar sikta in sig på just dig ett orosmoment.Jag kom på en lösning när vi åkte till Umeå förra veckan.Kerstin fick övers ratten och nu får jag planera in en synundersökning nästa vecka.Stress.
Sven Teglund
Ja, det kan kan förstå, att man kan bli stressad för att man har för mycket tid att oroa sig. Men jag har nog alltid varit stressad över allt inplanerat under yrkeslivet, så jag hade hoppas att det skulle minska nu! Vi får se. Klokt av dig att lämna över ratten, ett stort steg för en man!
Elisabet
Det har tagit mig nästan ett halvår att komma till ro med det här annorlundalivet.
Först euforisk glädje (med ganska många inhopp i affären), därefter nånting som nog kunde klassas som en lätt depression (ja, så lätt var den inte) då jag kände mig helt
t o m och SOM jag saknade kontakten med kunder och arbetskamrater! Nu har jag hittat nån slags balans. Har upptäckt det ljuvliga i att bara så där .., kunna ta bilen och åka till Malmö, eller jag har planerat in en resa till London för att se Svenska Kyrkans luciafirande i S:t Paul´s Cathedral och kan inte pv följa med, då åker jag ensam. Det är ju ett litet krux, att han har egentligen inte går i pension förrän 2020 (och därför bara tar ut sin allmänna pension nu) och arbetar minst tre dagar per vecka. Gungbrädan blir lite vinglig. Men jag älskar det här livet!
Sven Teglund
Ja jag förstår att det kan blir så, har haft flera kompisar som gått i pension och det har haft just det förloppet, först eufori och sedan en deppig period. Jag tror att det kan vara ofrånkomligt, det är en stor positiv förändring men också en stor FÖRLUST, och det måste man få sörja.
Det är nog en bra metod som du använt, att gå in och ta lite arbetspass då och då. Jag kommer också att ha kvar lite arbetsuppgifter som jag utför hemifrån, så jag kommer att ha lite kontakt med jobbet.
Förlåt att jag inte svarat tidigare, men jag har varit borta en vecka på en sån där resa som du skriver om. Karin och jag har varit till Malmö och Köpenhamn en vecka! Väldigt kul resa, tillsammans med sonen, hans flickvän, och vårt barnbarn Siri. Det är ju sånt man kan göra nu, bara så där!