Imorgon ska jag åka till Stockholm, det är dags att spela in en ny säsong av podden Hemmafru. De senaste dagarna har min katt Sickan, följt mig i min absoluta närhet. Han ligger tryckt emot mig i soffan när jag ser tv, och på nätterna sover han bredvid min kudde, och kittlar mig i näsan med sina morrhår. Det märks tydligt att han känner på sig att jag ska åka hemifrån.

Det är märkligt, vad är det han känner? Kanske är det min resfeber som han fångar upp med sitt känsliga kattväsen. Min ständiga oro inför resor och att jag egentligen helst skulle vilja ställa in allt och bara vara hemma. Ja, så är det nog, något som jag utsöndrar och som ligger i luften här hemma.

I ett försök att behärska känslorna inför den förestående separationen, målade jag av honom idag med tusch. Det kändes bra, som ett sätt att få allt på plats, i svartvitt. Måleriet har den funktionen för mig. Den hjälper mig med livets ständigt pågående separationer – från miljöer, personer, tidsepoker – allt det där som finns nu och sen ständigt suddas och så småningom övergår till minnen. Livets gång om man så vill. Konsten är, precis som en gång dagboken var för min mamma, ett sätt för mig att förstå och få grepp om att livet pågår idag. Och att det imorgon har pågått.

******