Om utställningen Närstudie, Galleri Foajén, Regionhuset

I Thomas Tidholms bok Jordlöparens bok, som blev nominerad till Augustpriset 2020, ställer han frågan, hur kunde det bli evolution? Vad var själva begynnelsen till denna enorma utveckling av arter och nya former, som pågått i miljoner år på jorden. Kanske fanns ett väldigt missnöje från första stund, att alla varelser ganska snart kände att även om de fungerade, kunde simma och få i sig näring, så var detta inte optimalt. Det borde kunna bli bättre! Fler fenor, större munnar, vassare tänder, allt kunde bli bättre.

Tidholms slutsats är att missnöjet är utvecklingens moder.

Och när vi ser alla varelser som evolutionen tagit fram, så ser vi också att skapelsen ständigt pågår, inte bara i begynnelsen utan i varje ögonblick, framför våra ögon. När alla naturens väsen kommer ut ur sina gömslen inuti frön, knoppar eller flyger ut ur varandras munnar.

När jag besöker den pågående utställningen ”Närstudie” i Galleri Foajén på Regionhuset, med de tre konstnärerna Peter Åberg, Anna Almqvist och Maria Fäldt så ekar Tidholms fråga i bakhuvudet, om evolutionens tillblivelse. Jag tänker att här är tre konstnärer som förenar sig med samlade krafter, för att fortsätta utvecklingen av naturens former, förbättra och definitivt försköna dem.

Peter Åberg låter olika blommor och växters mönster samspela med universum i geometriska figurer, som för att visa att evolutionen inte bara gäller naturen på jorden, även stjärnhimlen utvidgas och förändras i detta gemensamma nu. Ibland så kan man tro att hans vackra blommor är avbildningar av naturen, irisar och liljor, men tittar man noga ser man att det också är nybildningar, skapade ur Peters egen fantasi. Det märks att han är fascinerad av olika livsformers utveckling, de som sattes igång vid tidernas begynnelse och ständigt fortsätter både i naturen och inom konsten. Måleriet blir ett slags sökande efter svaret på den eviga frågan, hur allt detta vackra uppstod. Och jag uppfattar att svaret han ger är att bakom naturens skönhet finns alltid matematiken, som håller hela urverket igång.

Anna Almqvist använder endast de tre grundfärgerna, blått, gult och rött för att blanda ihop de nyanser som behövs för att skapa sina akvareller, vars former påminner både om växtriket och en inre värld, som vi själva aldrig sett, men som vi ändå ständigt känner av i magtrakten. Kanske är hennes val av tre färger inspirerad av DNA- molekylens nukleotider som också är uppbyggda av tre beståndsdelar. Jag tänker att i hennes akvareller sammanbinds därigenom konsten och evolutionen. Utifrån ett missnöje med det nuvarande, och med hjälp av ett fåtal beståndsdelar skapar hon en ny och vackrare värld. Och jag som följt hennes måleri en längre tid, ser att hon verkligen lyckas med sitt uppsåt. Målningarna hon visar här är de vackraste jag hittills sett.

Maria Fäldt är väl den av de tre medverkande som tydligast visar sina ambitioner, att ställa sig mitt i skapelsen och ge sitt personliga bidrag till arternas fortgående utveckling. Utifrån frökapslar, vissnade växtdelar skapar hon helt egna insekter, flygfän och varelser, som fotograferats och visas i stort format. Först när jag såg bilderna var jag övertygad om att det var riktiga djur som med sina huvud, antenner och håriga ben blivit tydliga på grund av en kraftigt uppförstoring. Men efter en stund upptäckte jag att det var sammansmältningen av olika torra växtdelar som skapade illusionen av denna djurvärld i miniatyr. Trots det är jag fortfarande osäker om det bara är väsen i konsten, eller om de redan finns i naturen och som bara väntar på att upptäckas av en närgången forskare. Det är ett fascinerande konstprojekt som Maria Fäldt uppvisar.

Samlingsutställningar med flera konstnärer under ett gemensamt tema kan ofta vara svåra att åstadkomma, eftersom konsten sällan låter sig fångas av en titel eller speciell tematik. Men när jag besökte denna utställning blev jag uppfylld av likheterna mellan de tre olika konstnärernas arbeten. Med en hög och jämn konstnärlig kvalitet verkar de utforska samma fråga, nämligen den fråga som Tidholm ställer, om evolutionens betydelse och varför den överhuvudtaget uppstod. Och att konst kanske är ett mänskligt uttryck för samma missnöje, ett försök att förbättra den natur som redan finns.

Tidholm menar i sin bok att vissa konstnärer målar av naturen för att försöka se och förstå den, att naturen har en motsvarighet inuti människan. Andra skapar alternativ natur, visar på möjligheter, framställer personliga visioner, använder naturen för egna berättelser.

Peter, Anna och Maria, är representanter för den senare gruppen. Utställningen pågår fram till 17 augusti, så det finns fortfarande tid att besöka den. Och fascineras av att konsten ständigt fortsätter, oavbrutet, precis som evolutionen, att försköna vår värld och göra vår tillvaro allt bättre. Men man får hoppas att den aldrig blir så bra att den utplånar missnöjet, skapelsens moder.

*****