Snö

Jag målar ofta snö. Tycker om vintermotiven när tillvaron stannat upp, tystnat och snön lägger sig över alltihop. Som att äntligen få  leva under ett skönt vitt duntäcke, då man får vila ifrån den kravfyllda sommaren när allt ska vara så jävla skönt och roligt.

Men hur man gör för att måla snö på ett bra sätt, har jag ingen aning om. Jag improviserar med olika färger, ibland blir jag nöjd, ofta misströstar jag.

Klas Östergren skriver i sin bok Renegater om “Snögalleriet”, där Torsten Ljung samlat ett stort antal snömålningar, av både bra och mindre bra konstnärer. I slutet av boken görs en beskrivning av snögalleriet och de medverkande konstnärerna. 

“Snön döljer och blottar på samma gång; ett snötäcke skymmer individuella särdrag hos ett enskilt objekt, och framhäver allmänna drag som utsträckning, en kropps volym, den kontur som väcker föreställningen om tinget i sig. “

Östergren citerar Axel Jensen i romanen Joacim.
“Snön skiner och det är skarp, torr luft, de svider på läpparna, den river i näsborrarna. Och när jag tittar på snön ser jag att det fladdrar små lågor av guld i den. Och det är diamanter i snön, de bryter i ljuset och gnistrar mot ögonen. Snön har blodådror, små rosa fläckar. Den har också en svag grönaktig ton och otaliga övergångar mellan vitt och blåvitt. Snö är ingen enkel företeelse. Snö och hud. Eller himmel……Det tar ett helt liv att förstå sig på det där.

En av de bästa snömålarna var Gustav Fjæstad, som också kallades Rimfrostens mästare. Hans måleri är tekniskt mycket skickligt och hans vinterlandskap finns representerade på ett flertal museer. 

Den vita snön är inte vit. Och vi “ser” egentligen inte färger, utan vi tror att vi gör det. Jag såg ett intressant TV-program om det här, ett avsnitt av  Vetenskapens värld.

Ljuset som når ögat, är ljuset som reflekteras av föremål och består av ljusets olika våglängder. De koncentreras på näthinnan längst bak i ögat, som har tusentals ljuskänsliga celler. Vissa celler kallas tappar, och det finns tre sorter som är  känsliga för långa, medellånga och korta våglängder. Men ljuset har fortfarande ingen färg. Först när hjärnan tar emot informationen från tapparna kodas färgen in, och när den kodningen når ett område längst bak i hjärnan uppfattar vi färgen.

Om hjärnan inte var byggd på detta sätt, det vill säga ständigt korrigerar vår upplevelse av färg när föremål påverkas av bakgrunder, ljus och skugga, så skulle färgerna hela tiden ändra sig och vara värdelösa för oss. Om inte hjärnan skulle kompensera för bakgrunden skulle en röd jordgubbe se grå ut i en grotta, blå i gryningen och orange i skymningen. Hjärnan kalibrerar färgen för att den ska vara konstant. Trots det kan människor se färger olika och tolka dem på olika sätt.

Neuronerna i hjärnan omvandlar både ljus och bild från omvärlden till elektromagnetiska signaler, men när den omvandlingen sker bearbetas intrycken och skapar en redigerad bild av verkligheten. Faktum är att vi slänger bort 99 procent av “verkligheten” och gör en egen bild av världen, till något som vi kan använda. Det vi ser är en illusion, som vi själva skapat utifrån en begränsad perception. Illusionen består av små bitar av synintryck som vi får av våra ögon som är i ständig rörelse, och som hjärnan sedan “syr ihop” till en enhetlig bild, byggd på antaganden och modeller av hur världen fungerar.

Därför kan man inte säga att konst antingen är realistisk/figurativ eller abstrakt.  Även den avbildande konsten är abstrakt, eftersom ingen någonsin levt i den verklighet som vi uppfattar den. Vi lever alla i vårt medvetande, som bara är en förnimmelse av världen.

Jag får ibland höra att den realistiska och figurativa konsten är onödig, eftersom det numera finns fotografier, som kan avbilda verkligheten exakt. Det är en förlegad uppfattning, eftersom vi nu vet att även ett fotografi är en illusion. För så fort vi tittar på fotot, så filtreras bilden genom ögats saltvatten, proteiner och elektromagnetiska signaler, som omöjligt kan fatta ett korrekt beslut om vad vi ser där på bilden.

****