Just nu pågår utställningen “Mirror Mirror” på Galleri Lindberg med sex konstnärer. Det är Pär Lindberg och Lotta Lampa som curerat utställningen och som alltså har temat speglar. Det är spännande att se hur ett gemensamt tema kan få konstnärer att utveckla sin kreativitet, utanför sina vanliga gränser.
Tydligast syns det kanske på verket Inconexus av Peter Åberg, där han gått från sitt tidigare akvarellmåleri till att nu visa en stor skulptur skapad av olika hårda material. Det är metaller, speglar, gamla hårddiskar, kopparledningar m.m som är ihopsatta till ett objekt, som trots sin rumslighet påminner om motiven i hans tidigare noggranna akvareller. Det är mäktigt och jag får många associationer till vår nutid. Där industrisamhället övergått till ett slags högteknologisk maskineri med dominans av internet, selfiekultur och sociala medier, medan kontakten till det naturliga livet gått sönder och splittrats i form av en avsliten kopparkabel.
Speglar har alltid varit ett fascinerande objekt för oss människor. En enkel yta som kan återge verkligheten, om än omvänt, vilket har också varit en inspirationskälla för många inom konsten, inte bara som verktyg, utan också som symbol och motiv.
Speglar har ofta spelat en dubbel roll; som en symbol för sanningen, att vi ser saker och ting som vi annars inte kunnat se men också som en varning för fåfänga och självupptagenhet. Den grekiska myten Narcissus handlar ju om det, om den unga mannen som förälskar sig i sin spegelbild och slutligen förtärdes av fåfänga.
Lotta Lampa ger ett bra exempel på denna dubbelhet i sina två verk. Grunden är två hjärtformade speglar tillsammans med vidhängande kammar, den ena är kopplat till kärlek och den andra till ett brustet hjärta. Verket kan även associeras till sminkspegeln som naturligtvis är starkt kvinnligt kodat. Man behöver bara tänka på drottningen i sagan Snövit, som förväntar sig att spegeln säger att hon är vackrast i världen. Men här komplicerar Lotta Lampa bilden genom att tillföra den mer “manliga” estetiken från bil och raggarkulturen, blankt stål runt spegeln och stålkättningar till kammarna.
Lotta har ju under lång tid utvecklat denna estetik till sitt eget och unika uttryck, men det här är nog första gången som jag tänker den här tanken, att verken beskriver fåfänglighet som uttrycks på två olika sätt. Att spegla sitt ansikte i en spegel eller att spegla sig i en blänkande rödlackerad huv på en amerikansk bil, kanske har mer med varann att göra än man först tänker sig. Det är imponerande att Lotta Lampa genom sin konst lyckas kombinera symboler från både den kvinnliga och den manliga världen, vilket får oss betraktare att upptäcka saker som vi annars inte kunnat se.
Linnea Therese Dimitroue har i sina två verk målat kedjor på speglar, den ena kedjan är i guldfärg och den andra i stål. Mina associationer går till det som händer drottningen, när hon frågat vem som vackrast i världen är och får svaret Snövit. Att spegeln innebär risker för självupptagenhet vilket skapar besvikelser när ens önskningar inte uppfylls. Och dagens speglar finns ju även i stor omfattning på sociala medier. Till exempel finns på instagram hashtaggen ”mirrormirror” med nära en miljon inlägg, där unga människor speglar sina liv och sitt utseende. Risken är, att istället för att vara frigörande, så låses man fast vid negativa självbilder och ett ständigt scrollande. Jag tycker att Dimitroues konstverk beskriver en sådan situation, att man kedjas fast vid en spegel som aldrig kommer att göra en riktigt tillfredsställd.
Ludvig Sjödin visar en målning där han löst frågan kring utställningens tema på ett väldigt fint och roligt sätt. Han har speglat sig själv i en matsked och på sätt skapat en narcissos som inte är speglad i en slät vattenyta, utan som deformerats av skedens form men utan att minska igenkännbarheten. Sjödin konst består vanligtvis av stilleben från vardagen, men inte klassiska på det sättet att det är föremål som är arrangerade och sedan målade, utan att han målar utsnitt direkt ur vardagen, något som jag tidigare kallat “förbisett liv”. Denna gång, på grund av temat, kan man tänka sig att han arrangerat sin målning genom en selfie i skeden men det kan nog också vara så att bilden bara uppstod, en helt vanlig morgon tillsammans med morgongröten. I vilket fall, en härlig bild och suverän och kreativ läsning av tematiken.
Thomas Hämén deltar med ett objekt i form av ett öga. Hämén använder ofta tekniska och mekaniska apparater i sin konst, så även denna gång. Ögat är uppbyggt av nylonväv och där inne finns en elektrisk motor som får pupillens spegel att röra sig och titta sig omkring. Att ögat är själens spegel har varit en central idé i hur konstnärer porträtterat människor och deras inre liv. Det är genom ögat som man får en glimt av karaktärens känslor, tankar och inre strider. Men här har vi ett öga som inte är en del av ett porträtt, och när pupillen rör sig och “följer” mig i rummet känns det nästan som om att det är min själ som är själva objektet för konstverket. Det är ett fascinerande verk som lyfter från det traditionella och lägger nya aspekter på själva begreppet, ögat som själens spegel.
Ronja Joensuu deltar med ett objekt bestående av plexiglas, tenn och akryl. Det jag tidigare sett av hennes konst har varit främst textila verk, så även här verkar det gemensamma temat ha vidgat hennes uttryckssätt. Dropparna av smält tenn ger mig associationer till den gamla traditionen vid nyår, där figurer bildade av stelnat tenn skulle tolkas och ge ledtrådar vad som kommer att hända under det kommande året. Hennes verk känns därför som en slags spådom mellan olika skikt av material, där betydelsen uppstår först när det tolkas i betraktarens öga, det vill säga i den individuella själens spegel. Och som vanligt, ju fler som ser det desto fler betydelser kommer att uppstå.
*****
