Sven Teglund

När jag gick till Lindbergs galleri för att se Magnus Svenssons pågående utställning, hade jag förväntat mig de stora målningar som tidigare varit hans signum.  Men denna gång är det i och för sig samma motivkrets, men bilderna är betydligt mindre. Väggarna är fyllda med flera tavlor i grupp och tekniken är speciell: färgpenna på papper och med transparenta lager av ritplast. 

Namnet på utställningen “Strategies Against Architecture” gör att utställningen omedelbart väcker tankar kring arkitekturens grunder: linjer, ramar, volymer och de ytor som definierar rumslighet. Och det vi får se är ljusa nästan eteriska målningar med nonfigurativa inslag, verk som präglas av rena linjer och former, där ljus och skugga spelar en central roll. 

Det finns en avskalad poetisk dimension, där varje linje tycks noggrant övervägd för att skapa en egen och nån slags suggestiv bildvärld. Färgskalan är genomgående lågmäld: mjuka toner i beige, ljusbrunt och dämpade grå nyanser dominerar. Färgpaletten förstärker att intrycket av bilderna är skissartade och ger dem en luftig, nästan genomskinlig  karaktär. 

Avsaknaden av starka kontraster lockar oss besökare in i närstudier av linjernas exakthet och den finstämda skuggningen. Jag ser flera som under vernissagen tar av sig glasögonen för att komma riktigt nära, och vi ser att bilderna ofta är skapade av material som överlappar varandra. 

Det är ett genomgående formspråk där rektanglar, fyrkanter och ibland mjukt rundade konturer balanseras mot varandra. Perspektiven är ofta förskjutna eller antydda, vilket ger en känsla av att jag själv står på tröskeln till ett rum. Det känns verkligen som att bilderna är en reflektion över hur  arkitektur ofta ramar in vår tillvaro.

Bilderna är som sagt små och olika stora men med hjälp av ramar i samma storlek, bildas en enhetlighet som “ramar” in hela utställningen. Det känns som ett genialiskt grepp att själva inramningen får en sån betydelse, nu när det främst handlar om former och arkitektur.

Det är en vacker utställning, som med små medel får mig att reflektera över gränser, vart börjar och slutar världen. Det vill säga, när ser jag något och när är det bara en föreställning i mitt huvud. Vad är yta och djup. Men jag fastnar också för en fråga: vad vill Magnus Svensson säga med sin utställning, har han någon agenda när det gäller arkitektur? Utställningens titel Strategies Against Architecture pekar på det, att han ifrågasätter dess fundament. Genom att ta arkitekturens mest grundläggande uttrycksformer – linjer, proportioner, ramar – och presentera dem i en förfinad, avskalad version, vill han kanske visa en ny förståelse för vad arkitektur skulle kunna vara. 

Titlarna på målningarna i utställningsbladet är på engelska, och det känns som att de redan finns i mitt bakhuvud, till exempel titeln “Nothing Was Delivered”.  Och när jag googlar så visar det sig att det är en låt av The Byrds, skriven av Bob Dylan, som handlar om svek, ouppfyllda löften och att inte hålla sitt ord. De andra titlarna i utställningen visar sig också ha musikaliska referenser, kanske mer avantgardiska, med kritik av etablerade samhälleliga strukturer.

Just detta utrymme för tolkning framstår som utställningens kärna. När linjerna är så pass tunna och färgtonerna så svaga, öppnar det för en intim upplevelse där varje liten förskjutning av linjen, varje nyans av brunt eller grått, blir betydelsebärande. Man kan föreställa sig att ”strategin” mot arkitektur handlar om att lösa upp den stela fyrkantigheten, att visa att arkitektur inte enbart är fysiska väggar och tak, utan också en mental konstruktion som formas av våra egna projektioner och förväntningar.

Efter att jag sett utställningen, går jag genom stan. Och jag går förbi stadshuset och på nåt sätt ser jag utställningen igen, men denna gång som manifesterad arkitektur från 50-talet, i en byggnad som helt saknar tvekan i sina linjer och former.  All tvekan finns numera inne i huset, i form av alla de politiska beslut som ligger till grund för vår stadsutveckling, där arkitekturen fortfarande i de nya områdena är grå, fyrkantig och med raka linjer.

Och jag kommer fram till Kulturakuten, min nuvarande arbetsplats, ett hus  som byggdes 1922, som är gult och där ingenting är rakt. 

***

Nu har vi tre gym på Porsön, tror jag. Eller det kan redan vara fyra för jag hinner inte hålla koll på alla som dyker upp. Det är naturligtvis mycket bra att människorna tränar och håller sig i form, det är en konsekvens av det moderna samhället.

Förr högg man nämligen veden för att värma huset och på så sätt tränade man armarna utan att man behövde betala ett gymkort för flera tusen varje månad. Man cyklade till jobbet och fick då träna benen och förbättra konditionen och kanske bar man två hinkar vatten från brunnen flera gånger per dag och fick en bra genomkörare för både biceps och triceps. Det fanns inga hissar, rulltrappor eller dörrar som öppnades automatiskt för att spara oss besväret att lyfta en arm. Nej, världen var en enda lång hinderbana, som höll oss både smala och med god kondition.

Och nu när vi äntligen sluppit undan alla vardagliga besvär och ansträngningar måste vi istället springa mil efter mil på löpband som inte leder någonstans. Vi måste  lyfta vikterna och sedan måste vi lägga ner dem igen, om och om igen. Och vi måste sitta i roddmaskinerna,  kämpa och slita utan att en enda eka rör sig i vattnet. Vi ser inget vatten, vi kommer inte fram till andra sidan älven, det enda vi ser är andras rödbrusiga ansikten. 

¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!

En dag när jag stod på STIL och tittade på den fullsatta träningslokalen och såg alla apparater som drogs upp och ned och fram och tillbaka, fick jag en strålande idé. Tänk om all denna muskelkraft som används där i apparater och  spinningcyklar kunde användas genom att  kopplas upp till elnätet och därigenom göra gymmet till en ren och grön energikälla. Genom att cykla på en träningscykel, utan att komma någon vart, kan man istället med en liten generator producera el direkt till Luleå energi. Och genom att dra i en spak fram och tillbaka kan armarna generera ström som direkt går till det gemensamma elsystemet. ¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!¨

Men inte bara det. All den värme som varje kropp producerar under träningspassen, kunde samlas in med stora skärmar i taket och därigenom komplettera fjärrvärmen, genom att låta det gå vidare till våra vattenburna element. Numera kallat: det svettburna värmesystemet. 

Vi skulle kunna göra hela Porsön till självförsörjande när det gäller grön energi. Producerat av oss själva, det vill säga ett projekt som inte behöver någon ny konkursmässig fabrik, bara en massa träningshungriga människor i olika åldrar. Vilken enorm grön omställning för oss porsöbor!

Det kan finnas en del nackdelar för de som idag springer utomhus eller åker skidor i spår, runt, runt på Ormberget. Deras energi blir svår att samla in och deras arbete kommer kanske att betraktas som bortkastat. Vilket kan leda till krav att också dessa friåkare måste uppsöka ett gym som är uppkopplat till energisystemet. Att de i fortsättningen måste åka rullskidor inomhus, som genererar tillräckligt med elektricitet. 

 Men det hoppas jag att alla friåkare kommer att göra utan tvekan. Vi måste ju alla tänka på klimatet.

***