Arbetsveckor och pensionärsveckor

Så länge jag yrkesarbetade var det naturligt att veckans dagar hade lite olika känslomässig valör. Kanske är det så för de flesta som arbetar dagtid. Från den tunga starten på måndag då man motvilligt släpat sig till sin arbetsplats, till slutet av veckan då allt började kännas lite lättare och roligare.

Min aktivitetsnivå följde ofta en slags kurva som varierade under veckans olika dagar. Om jag till exempel hade en väldigt tråkig arbetsuppgift som jag måste utföra, kunde det gå väldigt trögt på måndag, tisdag, onsdag och jag hade svårt att riktigt ta tag i uppgiften. Men så kom torsdagen helt plötsligt och jag blev varse att snart hade hela veckan gått, så det var bäst att sätta igång för hinna göra någonting överhuvudtaget. Så torsdag och fredag förmiddag arbetade jag hårt för att hinna avsluta både uppdraget och veckan med hedern i behåll.

Så under hela mitt yrkesliv så har jag i princip bara jobbat på torsdagar och halva fredagen fram till lunch. Fredag eftermiddag är ju nästan helg och då måste man ju trappa ner och planera allt roligt som ska göras på kvällen, kanske god mat och en efterlängtad berusning. Under helgerna däremot, särskilt lördagen, då jag haft tid för mina fritidsintressen, har alltid min aktivitetsnivå legat på högsta nivån.

Så har min liv utspelat sig så länge jag kan minnas. Arbetsveckor från måndag till fredag, sedan helg och så ny vecka på måndag. I detta mönster har jag levt år efter år och jag har alltid vetat i vilken dag jag befunnit mig i.

Men sedan gick jag i pension. Det är drygt ett år sedan nu. I början gick det bra, jag levde vidare som om tiden fortfarande följde samma kurva, vilket förstärktes av att jag fortsatte att besöka jobbet ibland, och träffade forna arbetskamrater på lunch då och då. Jag levde länge i den invanda föreställningen om att tiden var uppdelad i vecka-helg-vecka-helg.

Men i och med coronan gick jag i karantän och alla kontakter med det arbetande folket upphörde. Och skillnaderna i veckans tidsförlopp började förändras, uppdelningen i vecka och helg att lösas upp. Det fanns inte längre ett arbetsår bestående av 47 arbetsveckor och fem veckors semester, väckaren ringde inte längre 6.40 och jag vaknade ibland kl 7 och en annan dag kanske kvart över 8. Och jag började rucka på mina rigida kvällsrutiner och var ibland uppe senare än vad som är normalt för en vanemänniska som jag är, eller i varje fall varit, hittills.

Och jag började få allt svårare att svara på frågan vilken dag det är i dag. Är det tisdag eller onsdag, och vad gjorde jag i måndags? Var det förra helgen vi var i stugan och åkte vi hem på söndagskvällen eller var det då som vi stannade och for hem på måndagsmorgon? Är det i morgon jag har tid hos tandläkaren kl 8.40 eller är det nästa vecka? Visst är det midsommarafton på lördag i år eller tar jag fel på dag? Är det redan dags att betala räkningarna?

Så nu efter ett år som pensionär, upptäckte jag att veckans kurviga linje, som jag levt efter större delen av mitt liv, hade förändrats. Vilken dag det var som jag upptäckte det, det kommer jag inte ihåg. Men faktum var att linjen, det vill säga veckans alla gupp upp och ner från måndag till söndag, hade rätats ut till en lång rak tidslinje utan oregelbundenheter. Bara en linjär linje där dagarna ligger efter varandra som på ett radband, och där ingen dag utmärker sig mer än någon annan dag. Till och med dagarnas inbördes ordning hade tappats bort och tisdag kunde komma före torsdag och efter fredag var det inte säkert att lördag dyker upp.

Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

Men jag la också märke till att denna nya raka linje sluttade en aning. Att den i sin riktning in i framtiden samtidigt också tappade i höjd, inte mycket, men fullt synligt. Och jag tänkte den dagen som jag upptäckte det – jag minns inte vilken dag det var – att min inre visuella bild över tidens gång hade tagit ett stort steg framåt. Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

*****