Sven Teglund

Storspoven är världens största vadare. Tyvärr är det en hotad art, har minskat med 50 procent de senaste trettio åren. Men fortfarande kan jag höra den i Ryssbält med sitt ödsliga drillande på sommarkvällarna.
****

Jag fortsätter min dokumentation av stenarna som ligger i havet nedanför vår stuga.

Den här akvarellen innehåller så mycket av min sommar i Ryssbält. Jag står en bit ut i vattnet och solen, som står högt på himlen, skapar glitter på ytan och rörliga mönster som avtecknar sig på sandbotten. Att måla är ett sätt att stanna tiden och behålla ögonblicket. Jag kan när som helst kliva tillbaka in i bilden och känna sanden och vattnet mot mina bara fötter.

****

Döden: Jag har kommit för att hämta dig.
Riddaren: Men jag har ju munskydd!
Döden: Ok, jag ger dig uppskov då. Men bara tills jag kollat upp om det finns evidens.

****

Jag gillar att sätta mig i bilen. Det doftar så gott och invant, denna blandning av smutsiga plastmattor, dammiga säten och med en svag odör av bensin och avgaser. Ibland kan jag nästan förnimma doften från den cigarett som min bror rökte, när jag som barn fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns något annat att göra. 

Bilen är nog det mest mänskliga som någonsin tillverkats av plåt. Den är en skyddande kapsel, där man kan sitta torrt när det regnar, varmt när det är kallt och se långt även när det är mörkt på natten. Bilen är helt anpassad efter den mänskliga kroppen. Stolen kan justeras efter alla sorters människor oberoende om man har långa ben och kort rygg eller korta ben och lång rygg. Ratten går att justera efter längden på armarna och man kan se bakåt i speglar speciellt anpassade efter människans brist på ögon i nacken. Och om en olycka inträffar blåses krockkudden upp och den skyddar oss på allra bästa sätt.

I en bil kan nästan allt mänskligt förekomma. Ätande av hamburgare, hemkörning av mat för veckans behov, samtal om svåra eller roliga saker, familjesammankomster i form av resor till släkt och vänner, hemliga möten och älskog på mörka skogsvägar eller färder till akuten när någon har brutit benet.

Det avstånd som finns mellan förarsätet och passagerarsätet är tillräckligt stort för att vi ska våga beröra känsliga frågor, särskilt eftersom vi slipper ögonkontakten och bara kan stirra ut på vägen. Våra kroppar färdas framåt medan tankarna söker sig tillbaka till det som hänt och kanske ältar oförrätten, gliringen eller det kritiska ordet. I bilen kan allt som tynger uttryckas utan krav på att den andre behöver säga något, eftersom det är vägen som är mottagaren.

När jag fyllde 18 år så ville jag ta körkortet men min far förbjöd det. Det kanske låter väldigt konstigt men det är faktiskt sant. Det var av helt egoistiska skäl som han inte ville att jag skulle ta körkortet. Han var nämligen rädd för att tvingas behöva låna ut sin bil. Han hade själv inte haft råd att köpa bil förrän han var drygt 50 år då han äntligen kunde köpa sin beiga Folkvagn. Denna bil blev för honom något ovärderligt, som han inte ens kunde tänka sig att låna ut till sin son. Därför var det säkrast att jag inte tog något körkort alls. Naturligtvis ett logiskt resonemang men en aning själviskt kunde jag tycka.

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer. Men jag tog mitt körkort i hemlighet så det gick bra, men det blev dyrt eftersom jag inte hade någon att övningsköra med. Allt fick jag lära mig på körskolan.

Många år senare när jag själv blivit förälder var det ombytta roller. Jag gick en kurs som handledare och kunde sen övningsköra med alla mina tre söner tills de fick sina efterlängtade körkort.

…i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten…

Det är länge sedan det var en grön folkvagn Bubbla, bilen som jag skjutsade den flicka som kom att bli min fru och som valde att tillbringa tusentals timmar i passagerarsätet i en röd och sen en vit Volvo Amazon, en brun SAAB 99, en vit SAAB 900 och sen en blå SAAB 9000. Vi har suttit där tillsammans och först var det bara vi och sedan kom en barnstol, sedan en till och sedan tre stolar som till slut övergick i sittkuddar och sen plötsligt, utan att man förstod vad som hänt, satt alla direkt på dynorna och utrymmet för knäna blev allt mindre och mindre.

I alla år låg bilspelet i baksätet, kortleken med foton på bilar av olika modeller, och som sönerna spelade timme efter timme för att fördriva tiden när vi åkte till Husum för att hälsa på farmor eller till Kalix för ett besök hos mormor. Ingen tänkte på att vi också satt i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten, men som istället borde benämnas första tiden.

Och så den nuvarande röda 9-3:an, gammsaaben, som vi haft i nästan 20 år. Visst har han haft krämpor och varit inlagd ett par gånger, men är förvånansvärt pigg. Nu klagar han lite i framvagnen när vi ska iväg, jag gissar att det är artros i servostyrningen. Men så fort vi kommit en bit på väg så släpper det. Det känns som om vi kan kommunicera med varann. Jag känner direkt när jag sätter mig i stolen om nåt är fel, om det så bara är för lite luft i ett däck. Idag berättade han att det är höst, men vi fortsätter väl och kämpar ihop ett tag till.

Den betydelse som bilar har haft för oss som är födda på 1900-talet kan inte underskattas. Men troligtvis är vi nog den sista generationen som kommer att ha detta nära förhållande till bilar. När våra barnbarn är vuxna är nog all privatbilism borta för evigt, trots alla förhoppningar på elbilens framtid.
*****

I ungefär trettio år har vi levt i en nyliberal tidsålder som handlat om att bejaka det goda livet, att njuta och leva utåtriktat. Ständiga utlandsresor, en allt mer globaliserad värld och en tillväxt som både skapat ökade klyftor och snuskig rikedom. Men så kom viruset och plötsligt levde vi istället i den fria rörlighetens motsats, avståndstagande och stängda gränser. Att en liten viruspartikel kan åstadkomma så mycket på så kort tid det är mycket imponerande.

Nu tvingades vi förflytta vårt intresse ifrån det goda livet och istället fokusera på döden, eller snarare hur vi ska undvika döden överhuvudtaget, i varje fall i det längsta. Det blir ju lätt så när man i tv varje dag läser upp hur många som dött sedan igår.

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker. Helst inte träffa någon människa alls, eftersom de flesta är potentiella smittspridare med otvättade händer. Men det är bara halva sanningen. Det har visat sig att kanske den största riskfaktorn då det gäller förtida död är ensamhet och bristande socialt umgänge. Och många äldre-äldre har därför drabbats från två håll; hotade av viruset om de umgås med andra och hotade av ensamhet om de inte träffar någon. En svår ekvation.

Bertrand Russell, den engelske nobelpristagaren, skriver i sin essä ”Growing old”, att man bör helst inte vara upptagen av rädslan för döden när man blivit gammal. I varje fall om man lyckats uppnå hög ålder och upplevt mänsklig glädje och sorg, fullföljt sin uppgift inom ett yrke och fått leva med familj och nära anhöriga. Men om man ändå känner rädslan inför det ofrånkomliga slutet, så bör man tänka på ett nytt sätt.

Russel menar att hemligheten med att komma över sin rädsla är att stegvis låta sina intressen bli breda och allmänna, att inte bara tänka på sitt eget personliga liv. Precis som många äldre gör; kvinnor som engagerar sig i kyrkor, föreningar och välgörenhetsorganisationer eller män som arbetar ideellt i idrottsföreningar för att träna och stödja ungdomar. Det handlar om att steg för steg minska sin fixering vid det egna jaget, låta det sakta erodera och istället tillåta att livet utvecklas mot det universella, på bekostnad av individualiteten.

Russell ger en liknelse för att vi bättre ska förstå. Han menar att en individs existens bör vara som en älv. I början en smal och strid fors, som rusar passionerat förbi klippor och stenar, kastande sig nerför vattenfall, självmedvetet och med en stark vilja att ta sig framåt i tillvaron. Efter ett tag, närmare kusten, växer älven och blir bredare, stränderna drar sig undan, vattnet rinner tystare och älven flyter allt mer stilla. Och till slut, utan synbar skarv, flyter älven ut i havet, och smärtfritt förlorar den sitt ego och blandar sig med alla andra älvars vatten.

En människa i hög ålder som kan se sitt liv på detta sätt, kommer att känna sig färdig och förberedd när det är dags att flyta ut i det eviga havet.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna. Främst av den anledningen att det förflutna hela tiden ökar i vikt, ju längre man lever. Man kan förlora i sig i gamla minnen, i ånger över att den gamla goda tiden är över eller fastna i sorg över vänner som redan är döda.

Jag tänker att många av oss blir som bävrar i Russells älv. Istället för att flyta med i det lugna vattnet och bredda vår tillvaro, så börjar vi fälla gamla träd för att dämma upp flödet, i ett fåfängt försök att förlänga livet. Sen simmar vi omkring bakom bäverdammen, bland minnen och gamla saker, lådor och förråd fyllda av fragment av det liv som vi redan levt.

Tyvärr höjs vattnet under tiden, sakta men säkert, tills dammen plötsligt brister och allt spolas ohjälpligt ut i havet. Och döden kommer som en fullständig överraskning.

Jag tänker ofta på det här. Tror att jag är rätt bra på att undvika att fastna bakom bäverdammar, för jag binder mig sällan vid gamla saker, drömmar eller minnen av det förgångna. Men att tänka mindre på mig själv och låta egot lösas upp till förmån för mer generella och allmänna åtaganden, där är jag inte. Inte än.

Vi får se hur det utvecklar sig, när jag nu sakta driver vidare i min numera allt bredare och stilla flytande älv.

*****

Jag har verkligen varit framgångsrik i livet. I varje fall om kriteriet för framgång är hur många sittplatser man lyckats skaffa sig. Jag och Karin har varit väldigt flitiga på den punkten.

Vi äger ett radhus på Porsön med två våningar och en stuga i Ryssbält inklusive sovstuga och bastu.

I radhuset har vi ett kök, som inte är så stort men det är i varje fall fyra sittplatser runt bordet, och man kan också sätta en extra stol på ena änden. Fem platser alltså, men jag brukar oftast sitta på samma plats jämt. Om jag vill kan jag sätta mig var som helst, såvida inte Karin sitter där.

I vardagsrummet har vi en hörnsoffa, den är stor och rymmer sex normalviktiga personer. Så länge vi hade tonåringar hemma så kunde den rymma minst åtta personer, men numera är det bara jag som sitter eller ligger i den. Karin har en egen fåtölj i rummet, där hon arbetar med sina broderier samtidigt som hon tittar på teven. Så sammanlagt sju platser i vardagsrummet kan vi säga.

Sen har vi ett matrum där vi äter när vi har gäster, och det finns sex platser plus en på var sin ände av bordet, så åtta kan äta där samtidigt. Efter coronan så står rummet tomt i stort sett, eftersom vi inte längre bjuder hem någon. Men det kan ändra sig om nåt år, vem vet. Karin och jag äter i och för sig där någon fredagskväll ibland för att det ska kännas lite roligare.

Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På nedre botten har vi också ett sovrum, som vi fortfarande kallar Lars rum. Där finns mitt skrivbord där jag sitter och skriver detta. Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På övervåningen finns ett allrum med en gammal kökssoffa där det ryms tre personer. Ingen sitter i den, utan oftast lägger vi tvätten där innan den ska vikas och läggas in i garderoberna. Jo, det var så sant, Sickan brukar ligga och sova i soffan ibland.

Sedan har Karin sitt arbetsrum på övervåningen, med en liten soffa som rymmer två personer och ett skrivbord med en stol. I mitt arbetsrum, också på andra våningen, finns en stol som jag sitter på när jag målar. I vårat sovrum finns också en stol men den lägger jag bara mina kläder på, så den räknas inte in. Hur många blev det på övervåningen då? Alltsomallt sju platser, om jag räknat rätt.

Vi har också en altan med utebord gjort av teak och med sex stolar. Två är lite trasiga men jag räknar ändå in dem, för vi ska byta ut dem snart mot nya. Det finns också ett litet bord av metall som vi har på ena sidan altanen, där finns två stolar. Sammanlagt finns alltså 8 sittplatser på altanen.

Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre

Sammanfattningsvis har vi i vårt radhus, om jag räknar med altanen, 37 sittplatser. Eller, nu glömde jag toaletten och badrummet, Det finns två toastolar, en på var sin våning, och sen ett badkar i badrummet. Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre. Numera så sitter vi bara en i taget i badkaret. Det är ju bäst så, det finns ju risk att halka. Så då är vi uppe i 40 sittplatser i vårt hus.

I stugan finns det ett köksbord, där ryms sex personer om vi drar ut extraskivan. Det är flitigt använt under två veckor på sommaren när barnen och barnbarnen kommer hem på semester. Sen har vi en soffa, tresits och en stol framför kaminen, det blir 10 platser. I sovstugan finns också en soffa, tresits, en fåtölj och en stol, vilket ger totalt fem platser.

Ute på gården har vi ett stort utebord som rymmer åtta platser, ett litet med två stolar och ytterligare ett litet bord med tre stolar. Sedan två bänkar som rymmer två personer var och en gammal trästol. Sammanlagt alltså 18 uteplatser som vi kan sitta på.

I bastun finns det en stor relax som rymmer fyra sittplatser och i själva bastun kan man sitta minst sex personer. Vi avrundar till 10 sittplatser i bastun totalt. Det betyder att vi har totalt 44 sittplatser i stugan om vi lägger till dasset. 44 platser i stugan plus 40 platser i radhuset, det blir sammanlagt 84 sittplatser som finns i vår ägo.

Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända

Tillsammans har vi skrapat ihop 84 olika sittplatser som jag när som helst kan sätta mig på. Tänk vilken enorm valfrihet!
Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända. Hur jag än försöker kan jag bara sitta på en stol i taget. Inte konstigt att man längtar bort ibland, så man får sitta på någon annan stol nån gång.

*****

Tranorna kommer, sjunger Ulf Lundell om våren:
Gå ner för trappen, håll dig i räcket
Gå ut på trappen, där hör du sträcket
Trumpeta sig upp mot norr

Men nu är det över, hösten kommer och tranorna lämnar oss igen. Det blir allt tystare här i norr. Och det gäller inte bara fåglarna, även många människor flyttar söderut och vi blir allt färre i Norrbotten.

Tranorna återvänder i alla fall nästa år. Vi får hoppas att även människorna tar sitt förnuft till fånga, ångrar sig och börjar trumpeta sig upp mot norr.

********

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjunde kapitlet.

Husgrunder och domkrafter – Kapitel 7

Jag har byggt fem hus. Det är inget skryt, bara ett konstaterande. Jag har också gett ut en bok, som jag visserligen inte skrivit helt själv, utan jag tog hjälp av min mor, eran farmor, men ändå, en bok har blivit utgiven. Att en bok är utgiven är inte heller något skryt, inte ens ett konstaterande, utan mera ett faktum som är oumkullrunkeligt, som en författare från Västerbotten skulle ha uttryckt det. Jag har också planterat tre björkar på Porsön bredvid radhuset. Det är svårare att bevisa, men Johan Lodin kan intyga det, han hjälpte till.

Anledningen till allt detta slit, är att jag en gång läste att en man under sin livstid ska bygga ett hus, skriva en bok och plantera ett träd, för att det överhuvudtaget ska räknas som ett fullgott liv. Det var där det började för mig. Men det gäller nog inte längre, numera handlar det väl om att uppnå andra saker. Kanske bygga upp sitt eget varumärke, skriva statusuppdateringar och plantera örter i trädgården. Men jag fick försöka uppfylla den klassiska devisen.

Så först köpte vi stugtomten, sen byggde jag ett dass. Det var alltså det första jag byggde i mitt liv, ett skithus. Vi använder det fortfarande. Sen rev jag en timring i Antnäs, flyttade den med en lastbil till Ryssbält, och sen satte jag upp timringen igen, byggde golv och tak, satte in nya fönster, byggde kök, loft och sedermera ett badrum. Det var stugan, hus nummer två. Skithuset var nummer ett, även om det är ett hus där man gör nummer två. Nummer 3 var ladan som används som förråd, nummer 4 sovstugan, och sist 5:an för fyra år sedan, bastun.

Allt detta ska ni sen ta hand om. Det måste underhållas, det förstår ni väl.

Det viktigaste med ett hus är själva husgrunden. Det ska kunna stå stabilt i åratal och inte sjunka för att marken är för mjuk eller höjas åt andra hållet av tjälen. Under ett hus måste man gräva bort det mesta av stenar och jord, och istället fylla på med sand och grus som kan dränera bort allt onödigt vatten. Om det ligger kvar en sten i marken under ett hus så tenderar den att sakta komma allt längre upp, tills den kanske börjar trycka på en golvbjälke och huset blir snett och vint. Orsaken är att på hösten tränger det ned vatten i marken och lägger sig under stenen, sen fryser vattnet och eftersom fryst vatten utvidgar sig, kan hur stora stenar som helst lyftas upp och komma upp till ytan.

Nu pratar jag inte om villor eller radhus, de får ju vanligtvis riktiga husgrunder, tex helgjuten platta eller så ställs de på grundbalkar. I och för sig, även villor kan få problem, om huset står på balkar innebär att man har en s.k krypgrund, och dessa har inneburit mycket mögelproblem i vårt land. Älvsbyhus är ett klassiskt exempel. De hade krypgrunder utan ventilation och många husägare har till stora kostnader tvingats sätta in fläktar i krypgrunden för att suga ut all mark- och mögellukt.

Nej, det är ett kapitel för sig, för nu pratar jag enbart om sommarstugor, byggda för semestervistelser på skogstomter, strandtomter och skärgårdsöar, och vanligtvis av hemmabyggare, det vill säga män och makar, med bristande kunskaper i husgrunder och byggnadsteknik. Men med stort självförtroende. Det är oftast husgrunder ställda på plintar av betong, antingen nedgrävda till frostfritt eller lagda direkt på marken. Här uppe i norr, har jag förstått, är det ovanligt att plintar grävs ner eftersom det är alltför djupt ner till frostfritt.

Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Varje gång jag ska bygga något brukar jag gå omkring och prata med männen som jag känner och räknas som kunniga inom snickeri, och som ständigt håller på med att bygga stugor, friggebodar, sovstugor, altaner, garage och båtbryggor. Jag brukar fråga dem hur de tycker jag ska göra, vilka plintar som är bäst, betong eller lecablock, och om jag behöver markisolering och vilken dimension som är tillräckligt för de tryckimpregnerade reglarna i syllen, vilka längd på skruvarna som är bäst och på vilket avstånd som bärlinan måste ligga. Och jag har upptäckt att alla vet precis vad som är den bästa byggnadstekniken men ingen av dem har samma uppfattning som någon annan. Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Och det är religioner det handlar om, inte vetenskap. För om man går in på youtube och tittar på byggnadsföretagens videos för hemmabyggare, så är det likadant där, det finns aldrig några definitiva svar. Jag brukar roa mig med att följa olika forum på nätet för hemmabyggare, där någon ställer en fråga och tusentals män med gott självförtroende ger svar vad som är bäst att göra.

”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Senast gick jag in för att få svar på en enkel fråga, åt vilket håll ska en altanbräda vändas. Ska kärnvirket ligga uppåt, så att årsringarna på trallen bildar en glad gubbe när man tittar på brädans ände, eller ska det ligga andra hållet, det vill säga, med kärnvirket neråt, så att årsringarna bildar en sur gubbe? Frågan är väsentlig, för om det blir fel kan brädan när den torkat antingen bilda en kupad ovansida, vilket inte är bra för då ligger det vatten kvar. Optimalt är att brädan, efter att den torkat, får en rundad ovansida, för då rinner vattnet av. De flesta byggbeskrivningar föreslår att brädan ska läggas som en glad gubbe, men debatten om detta pågår ständigt på olika nätforum och uppfattningarna är vitt skilda. Ungefär hälften av debattörerna är övertygade om att glad gubbe är bäst, trettio procent anser att det ska vara sur gubbe och resten anser att det spelar ingen roll utan man kan blanda hur som helst.

När jag senast byggde ett altandäck så ringde jag Mats Larsson i Skellefteå, och frågade honom vilket håll jag borde vända bräderna. Han är en av mina hemma-bygge-specialister som jag gärna vänder mig till. Han gav ett av de bästa svaren som jag hört i denna fråga: ”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Jag tyckte det var bra sagt även om jag sen ändå vände bräderna åt andra hållet. Jag brukar göra så, att om jag får ett råd så gör jag tvärtom. Det är så vi män brukar göra, vi har betydligt större förtroende för oss själva än vad vi har för andras åsikter. Kanske det är därför sådan här frågor, åt vilket håll en altanbräda ska läggas, aldrig får sin slutliga lösning.

Våran sovstuga som byggdes 2011, sattes på lecablock. Det var inte bra. Lecablock har en tendens att med tiden suga in vatten, både nerifrån och ovanifrån, och efter det så spräcks den när vattnet fryser. Och det började hända efter några år, bitar ur blocken föll bort och någon sten sprack till hälften. Det är ju otroligt konstigt att det säljs lecablock inom bygghandeln år efter år, trots att alla vet att det inte håller på sikt. Ett lecablock kan användas i en grund bara om man täcker ytan helt med murbruk. Men oskyddade under stugor och altaner är det inte optimalt, även om de är billiga och lätta att hantera.

Men det var inte det som var huvudproblemet med sovstugan, utan att den år efter år, sakta men säkert, sjunkit allt längre ner i marken. I år var det akut, nu hade brädfordringen fått markkontakt och gräset tog i träet med risk för fuktskador och att grunden skulle börja ruttna.

Men så fick vi besök av Per Axel. En av dessa hjältar som åker runt i byar, stugområden och skärgårdsöar och lyfter upp och reparerar hus med bristande husgrunder. Han tittade på sovstugan, och sa: ”Jag ser att du har en martin-timell-grund”. Med det menade han alla felaktiga byggen som visats på Äntligen hemma i TV4 under många år, och som gjort att många av landets hemmabyggen lutar, sjunker eller ruttnar. Per Axel berättade att han och några kompisar brukade se programmen och sitta och skratta åt allt tokigt som visades. Kanske lika bra att det blev slut med programmen efter festen i badtunnan.

Problemet med min grund var dels lecablocken men också att stenens yta mot marken var för liten. När det kommer flera ton snö på taket på vintern så trycks stenarna ner i marken av den enorma tyngden. Plintarna måste ha en större anläggningsyta mot marken, till exempel genom att ligga på en större platta.

Per Axel tog på sig jobbet att byta ut husgrunden och med hjälp av tre domkrafter, två på 3 ton och en på 5 ton lyftes stugan i etapper, och plattor med betongstenar fick ersätta de undermåliga lecablocken. Och efter två dagar står nu stugan stabilt på en ny grund, drygt 20 centimeter över marknivån på lägsta stället. Allt är i exakt vattring.

Innan Per Axel lämnade oss så tog han fram vattenpasset och pekade på bubblan i mitten. Vet du, frågade han, vilket sorts vatten det är i vattenpasset? Det är rakvatten.

Sen satte han sig i sin lilla lastbil och körde iväg till nästa hus med martin-timell-grund, som behöver lyftas och rätas upp. Det finns obegränsat med jobb för honom i alla byar och stugområden i hela Norra Norrlands kustland och inland.

Jag är inte så mycket för det symboliska. Men efter det här arbetet har jag börjat fundera på hur jag som pappa lagt grunden för era liv. Står ni stadigt på betongstenar med rejäla plattor som varken sjunker eller hamnar snett när livets kyla och tjäle tränger upp underifrån, eller har jag lämnat er på lecablock som lätt spricker sönder. Jag tror faktiskt, det är ett faktum, att ni alla står på en stabil grund som inte verkar ruckas i första taget. Och om något sådant mot förmodan skulle inträffa, kan jag fortfarande, precis som Per Axel, komma till undsättning med domkrafter som kan lyfta både 3 och 5 ton, och med ett vattenpass med vars hjälp allt som gått snett åter kan bli rakt.

*****

Så länge jag yrkesarbetade var det naturligt att veckans dagar hade lite olika känslomässig valör. Kanske är det så för de flesta som arbetar dagtid. Från den tunga starten på måndag då man motvilligt släpat sig till sin arbetsplats, till slutet av veckan då allt började kännas lite lättare och roligare.

Min aktivitetsnivå följde ofta en slags kurva som varierade under veckans olika dagar. Om jag till exempel hade en väldigt tråkig arbetsuppgift som jag måste utföra, kunde det gå väldigt trögt på måndag, tisdag, onsdag och jag hade svårt att riktigt ta tag i uppgiften. Men så kom torsdagen helt plötsligt och jag blev varse att snart hade hela veckan gått, så det var bäst att sätta igång för hinna göra någonting överhuvudtaget. Så torsdag och fredag förmiddag arbetade jag hårt för att hinna avsluta både uppdraget och veckan med hedern i behåll.

Så under hela mitt yrkesliv så har jag i princip bara jobbat på torsdagar och halva fredagen fram till lunch. Fredag eftermiddag är ju nästan helg och då måste man ju trappa ner och planera allt roligt som ska göras på kvällen, kanske god mat och en efterlängtad berusning. Under helgerna däremot, särskilt lördagen, då jag haft tid för mina fritidsintressen, har alltid min aktivitetsnivå legat på högsta nivån.

Så har min liv utspelat sig så länge jag kan minnas. Arbetsveckor från måndag till fredag, sedan helg och så ny vecka på måndag. I detta mönster har jag levt år efter år och jag har alltid vetat i vilken dag jag befunnit mig i.

Men sedan gick jag i pension. Det är drygt ett år sedan nu. I början gick det bra, jag levde vidare som om tiden fortfarande följde samma kurva, vilket förstärktes av att jag fortsatte att besöka jobbet ibland, och träffade forna arbetskamrater på lunch då och då. Jag levde länge i den invanda föreställningen om att tiden var uppdelad i vecka-helg-vecka-helg.

Men i och med coronan gick jag i karantän och alla kontakter med det arbetande folket upphörde. Och skillnaderna i veckans tidsförlopp började förändras, uppdelningen i vecka och helg att lösas upp. Det fanns inte längre ett arbetsår bestående av 47 arbetsveckor och fem veckors semester, väckaren ringde inte längre 6.40 och jag vaknade ibland kl 7 och en annan dag kanske kvart över 8. Och jag började rucka på mina rigida kvällsrutiner och var ibland uppe senare än vad som är normalt för en vanemänniska som jag är, eller i varje fall varit, hittills.

Och jag började få allt svårare att svara på frågan vilken dag det är i dag. Är det tisdag eller onsdag, och vad gjorde jag i måndags? Var det förra helgen vi var i stugan och åkte vi hem på söndagskvällen eller var det då som vi stannade och for hem på måndagsmorgon? Är det i morgon jag har tid hos tandläkaren kl 8.40 eller är det nästa vecka? Visst är det midsommarafton på lördag i år eller tar jag fel på dag? Är det redan dags att betala räkningarna?

Så nu efter ett år som pensionär, upptäckte jag att veckans kurviga linje, som jag levt efter större delen av mitt liv, hade förändrats. Vilken dag det var som jag upptäckte det, det kommer jag inte ihåg. Men faktum var att linjen, det vill säga veckans alla gupp upp och ner från måndag till söndag, hade rätats ut till en lång rak tidslinje utan oregelbundenheter. Bara en linjär linje där dagarna ligger efter varandra som på ett radband, och där ingen dag utmärker sig mer än någon annan dag. Till och med dagarnas inbördes ordning hade tappats bort och tisdag kunde komma före torsdag och efter fredag var det inte säkert att lördag dyker upp.

Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

Men jag la också märke till att denna nya raka linje sluttade en aning. Att den i sin riktning in i framtiden samtidigt också tappade i höjd, inte mycket, men fullt synligt. Och jag tänkte den dagen som jag upptäckte det – jag minns inte vilken dag det var – att min inre visuella bild över tidens gång hade tagit ett stort steg framåt. Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

*****

Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet.

Även jag har respekt för domherren.

****