Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer tredje kapitlet.

Kap 3. Att hantera mygg, mask och myror

Efter avslutad utbildning i Umeå 1979 sökte jag och fick ett arbete som socialsekreterare i Gällivare. Jag ville hellre norrut än söderut, ja, absolut inte söderut, så jag tackade ja till jobbet. Karin började gråta när jag berättade för henne och hon brukar säga att jag inte samrådde med henne innan, utan att jag tog beslutet på egen hand. Men så hemsk kunde jag inte ha varit.

Jag visste inget om Gällivare, men eftersom Karin var från Norrbotten kände hon till hur det var att leva i ett norrländskt inlandsklimat. Att det kunde falla en decimeter snö mitt i midsommarveckan. Och ingen lindrande havsbris när sommarvärmen äntligen kom, bara allt torrare granar, tallar och myrar. Sedan den långa vintern, ett depressivt mörker mellan november och februari när solen knappt tar sig över horisonten och temperaturen pendlar mellan 20 och 35 grader kallt. Idag förstår jag att Karin grät.

Men den största utmaningen med att bo i Gällivare var ändå myggen. Mängden mygg på en myr runt Gällivare går inte att beskriva eller tänka sig, det måste upplevas. Och myggen finns inte bara ute i skogen, utan även inne i samhället. Vi hade en fin uteplats vid radhuset som vi så småningom köpte, men det gick ju inte att sitta där på sommarkvällarna. När myggen kommit var vi ändå tvungna att sitta inne, som vi gjorde resten av året på grund av kyla och mörker.

Men jag lärde mig mycket under tiden i Gällivare, och i dessa instruktioner vill förmedla det till er, mina söner, vad jag lärt om Myggen, Masken och Myrorna. Alla tre måste hanteras på ett klokt sätt men är svåra att undvika, i varje fall för en norrlänning. Jag börjar med masken.

Masken

Jag som är född på 50-talet skolades in i en stark patriarkal manlighet. Den representeras fortfarande av oss äldre gubbar men finns också hos s.k yngre arga män som är vilsna i tillvaron. Som går på kurser med Jordan B Peterson eller Alexander Bard. Huvuddragen i den patriarkala manligheten är bristande empati med andra, våldstendenser och förakt för det svaga, ofta definierat som femininitet.

Det fanns flera olika former av riter som en pojke fick gå igenom för att bli en man av det rätta virket. En av de viktigaste karaktärsdanande sysselsättningarna var att trä en levande mask på en vass krok.

Och det är ju självklart, om man ska meta måste man först sätta masken på kroken. Det är inget som man ska lägga så stor vikt vid. Men rent instinktivt är det otänkbart för ett barn att ta en levande ringlande varelse och träda en vass krok in i dess kropp. Barnet lever sig in i maskens situation och känner en naturlig medkänsla.

Ja, men om man vill fiska så måste masken bli till agn. Medan de flesta flickorna hoppade av redan när masken skulle sättas på kroken, blev pojkarna kvar i sin starka strävan att bli upptagen i den manliga gemenskapen. En pappa eller en storebror fanns där och hjälpte pojken bort från barnsliga känslor och överdriven inlevelse. Nu gör du det bara.

Och när medkänslan med maskens lidande blockerats var det bara att gå vidare och ta upp fisken och döda den. Känna hur fisken rör sig i handen, se hur dess fjäll blänker i solens sken och hur ögonen är fyllda av liv. Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken. Det gäller att göra lidandet så kort som möjligt.

Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken.

Jag blev en inbiten fiskare. Att flytta till Gällivare var på något sätt att flytta till ett eldorado för fiskeintresserade, Jag och min kompis Bengt åkte ständigt omkring till sjöar, bäckar och åar och fiskade med flugor, mask och drag. Vi hade gått vidare från abborre och gädda till ädelfisken; harren, öringen och laxen. Jag vet inte hur många maskar jag satt på en krok, eller hur många öringar och harrar som stelnat i min fiskeväska, eller hur mycket fiskeblod jag sköljt av mina händer.

En dag när vi fiskade fick jag en fin öring. Jag hade den i handen, jag kände hjärtat picka mot handflatan och jag blev helt betagen i dess vackra röda färger, dess lena hud och det levande, som en muskel som rörde sig fram och tillbaka i min hand, som försökte ta sig fri. Och jag tog tag om huvudet och knäckte nacken bakåt på fisken och så höll jag en död fisk i min hand. All dess rörelse var borta, livet hade försvunnit och rätt snart såg jag de vackra färgerna blekna och den blev helt grå.

Jag blev plötsligt illa berörd. Som om min medkänsla, bortträngd sedan barndomen, åter väcktes till liv, och jag kände att jag inte ville vara del av det längre. Det var vid den stunden som mitt fiskeintresse försvann.

Men innan jag kom till denna insikt hade jag redan lärt er att trä en mask på en krok, tränat er i att bortse från medlidandet och visat hur man dödar en fisk genom att bryta av dess huvud. Jag visste inte bättre.

Myggen

Men det var också bäckmetet som lärde mig något om myggen. Om man tänker sig en bäck som rinner genom en myr som är täckt med nästa ogenomtränglig vegetation av sly och buskar, då befinner man sig också på det ultimata stället för att bli överfallen av mygg. Myggtätheten kan var obeskrivlig, stora mörka moln svävar omkring en och det går inte att äta en smörgås utan att svälja mygg som sekunden innan slagit sig ner på osten. Det var vid dessa fiskafängen i Gällivare trakter som jag lärde mig att mygg inte bara är ett fysiskt fenomen, utan även ett psykiskt. Så här fungerar det, jag kan förklara det för er.

Man är naturligtvis tvungen att ha myggmedel insmord på huden, händer och ansikte, och övriga områden täckta av mörka kläder. Men det hjälper inte. Det viktigaste motmedlet är ditt eget psyke. Du får nämligen absolut inte börja tänka på myggen. Om du lyckas med det kommer myggen inte att angripa dig, de behåller ett avstånd av kanske fem centimeter från ditt ansikte.

Det innebär att du hör myggens inande och du ser de tjocka molnen av mygg omkring dig, men de håller sig på avstånd och kommer inte att sticka dig. Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad. Den hotfulla mängden mygg får då via medvetandet kontakt med ditt fight and fligh-system, som sätter igång en liten men tillräcklig autonom svettning på din hud och myggen känner det direkt. Du blir angripen av tusentals myggor samtidigt och du tappar kontrollen och börjar fäkta, vilket gör att du svettas ännu mer, tills du springande måste fly platsen med en känsla av att du håller på att bli helt galen.

Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad.

Som fiskare i bäckar och myrsjöar i inre Norrland lär man sig inte bara att vara helt okänslig för maskens plåga på kroken eller oberörd över den fångade fiskens tragiska öde, utan man lär sig också att hålla sitt sinne helt tomt och med psykets hjälp hålla myggen på avstånd.

Tänk aldrig på myggen så går det bra. Det gäller också många andra områden i livet. Tänk inte på det som är jobbigt, håll det på avstånd, då slipper du många onödiga problem.

Myrorna

Min medkänsla återkom då det gäller bäcköringen och mitt fiskeintresse försvann men så byggde vi stugan i Ryssbält.

Tomten var redan bebodd när vi kom dit. Det fanns redan en hel civilisation av växter och djur som i symbios levde sina liv där. Det var björkarna, tallarna och granarna som stått där i hundratals år och dessa träd var myrornas trädgårdar. På vår lilla tomt fanns det 5-6 myrstackar varav två var väldigt stora, och tittade man noga på en trädstam såg man hur tusentals myror klättrade upp och ner, för att äta upp skadedjur på trädens blad eller för att mjölka bladlössen och ta hem sockerlösningen till det uppväxande släktet. Hela området var natur, en balans mellan växter och djur, ett givande och tagande, ett ekologiskt sammanhang helt enkelt. Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Jag sågade ned träden och tog bort mängder av enbuskar, anlitade en traktor som grävde bort humusen och översta jordlagret och fyllde på med grus. Jag tänkte inte alls på myrorna, att det var deras trädgårdar och odlingar som vi raserade. Vilken idiot tänker på myror när han bygger sin stuga? Nej, det gjorde jag inte, jag intog området och skövlade naturområdet som människor alltid gjort.

Flera av myrstackarna låg väldigt nära huset, och jag kände mig tvungen att ta bort dem. Vi ville inte ha myror som klättrade på våra fötter när vi satt ute i trädgårdsmöblerna på sommaren i solskenet. Genom att sätta ner ett järnspett i en myrstack under hela vintern kan man döda den. Spettet fungerar som en en ledare av köld ner i stackens inre, som gör att myrsamhället fryser ihjäl. Och så gjorde jag, nästa vår kunde jag gräva bort stackarna då myrornas liv hade kapsejsat och samhällena var utplånade.

Men att störa den naturliga balansen i naturen kan få sina konsekvenser. Och efter ett par år slog hästmyran till, som nu fått fritt fram efter jag eliminerat stackmyrorna, som är deras naturliga fiender. Hästmyran är en myra som man främst känner igen på dess betydande storlek, den är ca 3 cm lång, och plötsligt var de överallt runt vår timmerstuga. Det som är speciellt med hästmyran är att den äter färskt trä som finns i hus, golvreglar, timmerväggar och takstommar. Det finns exempel att de ätit upp ett helt golv underifrån tills dess att boende trampat igenom golvet nu tunt som papper.

Jag var återigen i ett dilemma, att det område jag erövrat från naturen var under hot och jag måste försvara mig. Och det försvar jag använde var det klassiska sättet som mänskligheten alltid använt, utplåning av fienderna.

Så jag följde myrstigarna och sökte i omgivningarna tills jag hittade en stubbe med det karaktäristiska cirklarna, som visar att det var ett aktivt myrbo, huvudboet. Och jag sågade av rötterna, bände upp stubben och bar den till stranden, hällde bensin över den och tände på. Jag eldade i flera timmar och det frasade när myrorna föll ut ur sitt bo, i stora mängder. När endast förkolnade rester återstod tog jag den och slängde ut den i havet, mest för att släcka elden.

Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

På kvällen gick jag ned till stranden för att se till att det inte fanns något glöd kvar och att elden slocknat. Det var då jag upptäckte myror som sprang på stenarna, och när jag lyfte på en sten så låg där en mängd vita myrägg. Jag blev helt perplex, hur hade det gått till? Jag tittade ut mot resterna av stubben som fortfarande flöt omkring en bit ut i vattnet. Och jag såg myror simma in mot land och på ryggen bar de sina vita ägg, en stor räddningsaktion pågick för att säkra det som var kvar av myrsamhället.

Det tog mig emot, men jag gick efter dunken, hällde bensin över äggsamlingen under stenen och slängde dit en tändsticka. Puff sa det, och så var det sista resterna av hästmyrornas samhälle borta. Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

*********