Sven Teglund

Så länge jag yrkesarbetade var det naturligt att veckans dagar hade lite olika känslomässig valör. Kanske är det så för de flesta som arbetar dagtid. Från den tunga starten på måndag då man motvilligt släpat sig till sin arbetsplats, till slutet av veckan då allt började kännas lite lättare och roligare.

Min aktivitetsnivå följde ofta en slags kurva som varierade under veckans olika dagar. Om jag till exempel hade en väldigt tråkig arbetsuppgift som jag måste utföra, kunde det gå väldigt trögt på måndag, tisdag, onsdag och jag hade svårt att riktigt ta tag i uppgiften. Men så kom torsdagen helt plötsligt och jag blev varse att snart hade hela veckan gått, så det var bäst att sätta igång för hinna göra någonting överhuvudtaget. Så torsdag och fredag förmiddag arbetade jag hårt för att hinna avsluta både uppdraget och veckan med hedern i behåll.

Så under hela mitt yrkesliv så har jag i princip bara jobbat på torsdagar och halva fredagen fram till lunch. Fredag eftermiddag är ju nästan helg och då måste man ju trappa ner och planera allt roligt som ska göras på kvällen, kanske god mat och en efterlängtad berusning. Under helgerna däremot, särskilt lördagen, då jag haft tid för mina fritidsintressen, har alltid min aktivitetsnivå legat på högsta nivån.

Så har min liv utspelat sig så länge jag kan minnas. Arbetsveckor från måndag till fredag, sedan helg och så ny vecka på måndag. I detta mönster har jag levt år efter år och jag har alltid vetat i vilken dag jag befunnit mig i.

Men sedan gick jag i pension. Det är drygt ett år sedan nu. I början gick det bra, jag levde vidare som om tiden fortfarande följde samma kurva, vilket förstärktes av att jag fortsatte att besöka jobbet ibland, och träffade forna arbetskamrater på lunch då och då. Jag levde länge i den invanda föreställningen om att tiden var uppdelad i vecka-helg-vecka-helg.

Men i och med coronan gick jag i karantän och alla kontakter med det arbetande folket upphörde. Och skillnaderna i veckans tidsförlopp började förändras, uppdelningen i vecka och helg att lösas upp. Det fanns inte längre ett arbetsår bestående av 47 arbetsveckor och fem veckors semester, väckaren ringde inte längre 6.40 och jag vaknade ibland kl 7 och en annan dag kanske kvart över 8. Och jag började rucka på mina rigida kvällsrutiner och var ibland uppe senare än vad som är normalt för en vanemänniska som jag är, eller i varje fall varit, hittills.

Och jag började få allt svårare att svara på frågan vilken dag det är i dag. Är det tisdag eller onsdag, och vad gjorde jag i måndags? Var det förra helgen vi var i stugan och åkte vi hem på söndagskvällen eller var det då som vi stannade och for hem på måndagsmorgon? Är det i morgon jag har tid hos tandläkaren kl 8.40 eller är det nästa vecka? Visst är det midsommarafton på lördag i år eller tar jag fel på dag? Är det redan dags att betala räkningarna?

Så nu efter ett år som pensionär, upptäckte jag att veckans kurviga linje, som jag levt efter större delen av mitt liv, hade förändrats. Vilken dag det var som jag upptäckte det, det kommer jag inte ihåg. Men faktum var att linjen, det vill säga veckans alla gupp upp och ner från måndag till söndag, hade rätats ut till en lång rak tidslinje utan oregelbundenheter. Bara en linjär linje där dagarna ligger efter varandra som på ett radband, och där ingen dag utmärker sig mer än någon annan dag. Till och med dagarnas inbördes ordning hade tappats bort och tisdag kunde komma före torsdag och efter fredag var det inte säkert att lördag dyker upp.

Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

Men jag la också märke till att denna nya raka linje sluttade en aning. Att den i sin riktning in i framtiden samtidigt också tappade i höjd, inte mycket, men fullt synligt. Och jag tänkte den dagen som jag upptäckte det – jag minns inte vilken dag det var – att min inre visuella bild över tidens gång hade tagit ett stort steg framåt. Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

*****

Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet.

Även jag har respekt för domherren.

****

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjätte kapitlet.

En smula självinsikt – kapitel 6

Jag har hittills skrivit fem texter med instruktioner till er och de har alla handlat om praktiska ting. Hur man stänger av vattnet i stugan, hur man bygger en altan, hur en tvåtaktare fungerar. Med mera. Jag har velat förmedla något av vad jag lärt mig under livets gång, så att om jag – mot förmodan – någon dag skulle lämna jordelivet kunde ni ta vid och sköta om hus och stuga som jag gjort, enligt mina instruktioner. Och kanske bygga en av de altaner som jag planerat men som aldrig blivit av.

Det är väl rätt så naturligt att jag, som de flesta, har svårt att tänka på att saker och ting en gång helt ska ta slut. Det vill säga att jag plötsligt inte skulle finnas kvar och ingen längre skulle vet hur man blåser ur rörsystemet med tryckluft i stugan på hösten så att rörkopplingarna inte riskerar att frysa sönder. Instruktionerna som jag skrivit har kanske på något sätt varit ett försök att förneka ett faktum, förkroppsligat i en stuga som ska gå i arv i generation efter generation. Det är nog inte så konstigt att stugor som barnen förväntas ärva, inte bara innebär att ta över det rent materiella utan även drömmarna föräldrarna burit kring stugan; ett gemensamt familjeprojekt riktat mot en lycklig framtid. Drömmar om en framtid som aldrig ska ta slut och som manifesterats i det materiella.

Tanken att gamla människor har kunskaper och erfarenheter som kan förmedlas till det uppväxande släktet är dessutom en kvarleva från gamla bonde- och industrisamhället, från den tiden när allt var analogt och praktiskt. Då man byggde sin altan själv och inte bara ringde efter Segerlunds Allbygg AB, eller lagade sin bil i garaget istället för att lämna in den på Mekonomen, eller bakade sitt eget tunnbröd istället för att köpa på Konsum. Men nu är det tvärtom, det är de unga som lär de gamla.

Det blev väldigt tydligt en dag, när du Lars, var på besök hos oss. Jag hade berättat för dig att vi inte förstår oss på den nya micron som vi köpte för ett halvår sedan. Den är så teknisk avancerad att vi nästan inte klarar av att ställa in klockan, ännu mindre att justera sekunderna för uppvärmning och upphettning. Jag hade tänkt sälja den på blocket och försöka köpa en ny med manuella vred för effekt och tid, som det var förr på dessa apparater. Men på mindre än en minut hade du listat ut hur den fungerade och visade oss – som just i den stunden verkligen kände sig som gamlingar – hur vi skulle göra för att ställa in sekunder, minuter och effekt. Den var enkel, sa du.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Den tekniska utvecklingen går så fort och vi äldre hinner inte med utan det är numera barnen som får lära föräldrarna hur datorn fungerar, hur man installerar kanalerna i teven och hur appar kan laddas ner i mobilen. Och det slog mig att den tiden är nog förbi, när föräldrar behöver skriva instruktioner till sina barn om hur de ska ta hand om det praktiska kring stugor och hus. Det räcker med att säga: ring rörmokaren bara så ordnar det sig med vattnet.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Ta till exempel instruktionerna om motorer, s.k tvåtaktare. Den texten kommer ni säkert aldrig att ha någon användning för. Men varför skrev jag den då? Kan det var så att det egentligen bara handlar om mig själv. Att en sådan lektion, hur tvåtaktare fungerar, hade jag gärna velat ha från min pappa, när jag skaffade moped på 60-talet. Att alla dessa instruktioner som jag skrivit egentligen varit riktade till mig själv, något som jag önskat att jag fått men som jag tyvärr aldrig fick.

Och det slår mig hur svårt det är med inlevelse i andras behov, även när det gäller ens egna barn. Att de brister som jag bär med mig från uppväxten omvandlas till något som jag vill kompensera för, så att mina barn inte ska behöva uppleva samma sak. Jag fick inga instruktioner om hur en moped fungerade av min far, istället ger jag dem till er, ni som aldrig har efterfrågat dem.

Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Och i den övergången är det lätt att missa att ni har helt andra behov och att jag därför riskerar att omedvetet föra vidare samma bristande inlevelse som jag själv upplevt. Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Jag konstaterar att de instruktioner jag hittills skrivit till er enbart handlat om det praktiska, det vill säga omhändertagandet av materiella saker. Det har nog varit ett försök att ge er något som jag själv hade behövt, när jag var ung.

Och detta trots att mitt yrkesliv handlat om det mänskliga, inte det materiella. Som socialarbetare har jag mött människor i svåra kriser, med sociala problem, i sorg, i förtvivlan, fyllda med hat, rädsla eller oro. Att möta någon i svåra situationer kräver en viss förståelse för hur människor fungerar.

Om jag får tid någon dag ska skriva om det. Vad som är viktigt att tänka på när man möter människor.

****

Under den här våren i isolering, har fåglar i min närhet kommit att bli mina bästa vänner. Jag har följt dem i trädgrenarna, i de kala buskarna och i den gamla vassen.

I den tidiga våren var de mera öppna och orädda, men efterhand blev de skygga och ville inte ha med mig att göra. Deras intresse är väl nu mer riktat mot fortplantningen och försöken att skydda ägg och avkomma. Och samtidigt har all växtlighet, grönskan och de utslagna löven, skapat en ogenomtränglig mur mellan dem och mig. Känns lite sorgligt, även om jag fortfarande kan höra dem då och då.

***

I dessa tider, för oss konstnärer, handlar det inte längre om utställningar utan snarare om inställningar av utställningar och det är naturligtvis ett viktigt ställningstagande som vi måste göra för det är ju den inställning som är av nöden tvungen i dessa tider, och även om det är en svår omställning som påverkar inte bara vår ekonomiska ställning utan också publikens möjligheter att ställa sig framför en tavla och skapa sig en föreställning om det verk som vi tidigare ställde ut på utställningar för allmänheten men som nu ställts in, och dessa inställda utställningar har flyttats till hösten eller nästa år eller till digitala ställen, som plötsligt fick en större betydelse än vi någonsin kunnat föreställa oss och många har tvingats ändra inställning till att låta föreställningar av både musik, konst och dramatik visas på nätet istället och vi får vara glada över att vi i varje fall hade den möjligheten nu när pandemin slog till, som vi aldrig hade kunnat föreställa oss skulle ställa hela världen på kant och tvinga oss till ställningstaganden som vi aldrig tidigare ställts inför till exempel om vi skulle avställa skolor eller inte eller om vi kan resa mellan det ena stället till det andra stället istället för att stanna på hemstället i isolerad avskildhet, en fråga som ledde till att vår inställning blev att hålla så mycket som möjligt öppet och istället försöka skapa en omställning av folks sätt att förhålla sig och att alla skulle ställa sig två meter från varandra och aldrig gå på tillställningar, utställningar eller teaterföreställningar med mycket folk och om man känner sig det minsta sjuk måste man ställa in alla former av utevistelser och behålla en liggande ställning hemma i det egna stället, men tyvärr var det ändå många som förlorade sina anställningar eller blev friställda från sina arbeten och många äldre drabbades av smittan istället för att skyddas på särskilda ställen för äldre-äldre men det är ingen som vet hur den slutliga ställningen blir i jämförelserna mellan länder med annan inställning och som istället ställde in så gott som allt och till och med ställde barn utan skolgång vilket nu så här i efterhand verkade ställa till det mer än det hjälpte och det verkar ha varit ställningstaganden som politiker tog utan stöd från sina egna expertmyndigheter men här i Sverige har politikerna tagit ställning i olika frågeställningar först efter att experterna gjort sina ställningstaganden utifrån hittills kända kunskapssammanställningar och naturligtvis kan det ha blivit fel beslut ibland och man borde kanske tagit snabbare ställning i vissa frågor men det är lättare att vara efterklok än att föreställa sig ett okänt scenario i förväg och svara på frågeställningar från journalister som varje dag ställer samma frågor som de fått svar på föregående presskonferens, en tillställning som mera börjat likna en religiös ceremoni där alla vill veta om det finns ett liv efter detta och vilken inställning Gud har om det, medan översteprästen svarar förtroendeingivande att det inte går att med full säkerhet svara på den frågan men så fort sammanställningar av kunskap har tillställs honom kommer han att ge ett tydligt besked men i avvaktan på detta tydliga ställningstagande tror han, på goda grunder, att det finns ett liv efter detta i varje fall kan vi snart föreställa oss en sådan situation då utställningar, tillställningar, föreställningar, byggställningar, anställningar och liknande, inte längre behöver inställas förutsatt att vi ställer in oss på att fortsätta hålla ett lämpligt avstånd till andra på det stället där vi befinner oss och så ofta som möjligt tvättar händerna med tvål och varmt vatten i tvättstället.

***’

Trasmattan som Karin vävde på vävstolen i Kalix på 90-talet innehåller material från hennes och mina avlagda kläder från 70 och 80-talen. Gamla skjortor och utslitna blåjeans. Mattan ligger på övervåningen i radhuset och vi kliver fortfarande på den varje dag.

Trasmattan upplever jag som en slags historisk berättelse om våran relation, sen vi träffades 1977. Hur våra tidigare liv klipptes av i långa remsor, lades tillsammans och träddes mellan ett stort antal varptrådar, slogs sedan ihop av livets hårda slagbom och skapade något som har hållit ihop sedan dess. Men i mattans hela längd är våra egna färger fortfarande intakta och skilda åt. Jag står för de blå avsnitten och Karin för de rosa, röda och gröna.

****