Sven Teglund

I Galleri Lindberg visas just nu en väldigt spännande och mäktig utställning med Bengt Frank. Den består av små och stora målningar. Han berättar i tidningen att de små bildernar är helt improviserade och att ett sådant måleri öppnar för betraktarens egen tolkning. Och att de stora målningarna började som en undersökning av mossor och lavar, men som utvecklades, började lämna marken, och till slut for upp i rymden.

Jag har besökt utställningen flera gånger, och Bengt Franks måleri har berört mig på många sätt. Något som intresserat mig är själva formen för utställningen, små och stora format. Jag tycker att det sätter fingret på att storleken har betydelse även inom konsten. Men vad betyder det egentligen? Vad ligger bakom konstnärernas skilda val, där vissa målar konsekvent mindre tavlor medan andra målar i en storlek som bara en konsthall eller museum kan härbärgera. Jag tycker till exempel att Konsthallen i Luleå har så stora rum att det begränsar möjligheten för mindre, mera intima utställningar. Därför är jag tacksam att Galleri Lindberg finns och trots sin mindre yta tillför konstlivet i staden så mycket. Och Bengt Franks utställning är ett fint exempel på det.

Storlek är självklart något relativt, skriver Nina Burton. En människan är sammansatt av atomer, som har kretsande elektroner som påminner om planeterna som snurrar kring universums stjärnor. Dessa atomer skapar i sin tur molekyler som skapar organ som sen skapar själva organismen. Som människa befinner man sig därför ständigt mellan något ofattbart litet och något ofattbart stort.

Och jag tänker att det stora med Bengt Franks utställning är att han just knyter ihop det lilla med det stora, och därigenom pekar på människans plats i tillvaron. När jag i en av de stora tavlorna först kan föreställa mig mikrovärlden nere i marken kan jag i nästa ögonblick ställa om fokus för att istället se en stjärnhimmel, rakt in i mörkaste universum. Och även om de små bilderna till viss del är abstrakta finns det tydliga kopplingar till verkligheten och naturen, djurfigurer uppstår och försvinner i de diffusa färglagren. Men jag är säker på att det jag ser är min högst personliga tolkning utifrån det mönster som några miljoner av mina hjärnceller gemensamt skapat i stunden. Nästa gång kan det vara något annat jag ser.

Så jag hoppas att ni passar på att besöka Bengt Franks fina utställning, det är bara en vecka kvar. Ta chansen till en stunds resa inåt och utåt, från det lilla till det stora.

****

Vi besökte äntligen Konsthallen i veckan, nu efter att den öppnat igen. Och som vanligt, ingen risk för trängsel där. Mycket skilda uttryck hos de fyra medverkande. Johannes Lindhs mäktiga former med hamrad plåt, Magnus Svenssons vita målningar som tar form först när de möter hjärnans bildarkiv och Margareta Renbergs målningar, med former som harmoniserar fint med Lindhs skulpturer och Gert Frost, som medverkar med en väldigt fin och sammanhållen fotoutställning.

Jag stannar länge vid Gert Frosts fotografier. Jag har i och för sig sett och uppskattat flera av bilderna tidigare på nätet men nu, printade på stora ark, blir de ännu bättre. Det är fantastiska bilder, och han fyller verkligen rollen som ”kulturfotograf” där han fångar händelser och spår av mänsklig påverkan, som det står i texten.Det är många konstnärer som likt Gert, fascineras av det förgängliga. Ödehusens tak faller in, färgen flagnar, kroppar åldras och allt kommer till slut att bara försvinna.

Niklas Rådström skriver i sina memoarer, som kom alldeles nyligen, att han alltid tänkt sig att ”en av konstens viktigaste uppgifter är just att rycka det levande ut ur dödens skugga för att låta det bestå ännu en stund i ljuset”. Och jag tycker att det är precis det som Gert Frost gör i bilden här nedan. En dörr på ett förfallet hus, där färgen flagnat, allt är grått och snart förlorat. Men i skärvorna av fönsterglaset speglas en blå och vacker himmel, som talar till oss och berättar att vi trots allt kommer att överleva.

När jag närmar mig ett träd där en talgoxe sitter och spelar, ser den mig på långt håll. Och om jag stannar upp och tittar på den, så flyger den snabbt iväg.

Nina Burton skriver att ”talgoxar kan både använda verktyg och planera, och deras intelligens kan jämställas med chimpanser. Med hjälp av barr de håller i näbben kan de pilla ut larver ur trädens springor, och de håller koll på var andra fåglar gömmer mat för att sen kunna stjäla den. De kan falsklarma för rovfåglar för att få bort konkurrenter från fågelbord”

En riktigt märkvärdig fågel.