Sven Teglund

När jag besöker Jette Andersens utställning, som pågår just nu på Galleri Lindberg, känner jag mig hemma. Det här är en plats som passar mig, det vill säga naturen och de djur och växter som man möter i sin absoluta närhet, så fort man lämnar sitt hus och går ut.

Jette Andersen som bor i Sandnäset, säger i en tidningsintervju, att när pandemin kom förra året och allt stannade upp, var det väldigt många humlor hemma på gården. Därför är det nästan enbart humlor på den här utställningen, som hon har tecknat med kol och oljekrita på papper. Hon visar flera stora vertikala verk, men eftersom de var svåra att hantera, förvara och transportera, började hon teckna i mindre format, och satte sedan ihop dem fyra och fyra. Jette vill gärna lyfta fram tecknandet som ett viktigt uttrycksmedel.

Och Jette är naturligtvis en väldigt skicklig tecknare. Hon lyckas med hjälp av kolets svarta stoft, lite färg och några få streck skapa en naturtrogen bild av motivet, trots den uppenbara förenklingen. Humlorna sägs ju egentligen inte skulle kunna flyga men på denna utställning flyger verkligen humlorna. Ibland känns det som om dom inte längre befinner sig på pappersytan utan redan lämnat verket och finns inne i rummet.

Men tillsammans med de levande humlorna finns också mer stiliserade naturföremål. Granars grenverk, bävergnagda stammar, former av stenar och ovala rödfärgade cirklar m.m. Allt detta gör att jag börjar se teckningarna inte främst som avbildning av natur, utan som tecken för natur. Det vill säga som en slags handskrift.

Innan boktryckarkonsten var handskrifter statussymboler och det tog två år för en kopist att med vacker handskrift kopiera Bibeln. Under antiken använde man papyrus som lindades till rullar och varje rulle var en lång och avslutad berättelse. Men i och med uppkomsten av pergament och papper som kunde bindas till ark med text på båda sidorna, så skapades en struktur i flödet. Nya stycken kunde inledas med utsmyckade bokstäver eller anfang, det vill säga konstnärligt utförda vinjetter, som också hade en praktisk funktion genom att avdela texten.

Och det slår mig att Jette Andersens konst utvecklas på samma sätt som den historiska handskriften. Från de långa vertikala teckningarna vars format påminner om papyrusrullarna, till de mindre bladen papper, uppdelade med fyra ark åt gången. Och jag tänker att man kan se utställningen som en samling berättelser, sammanhållna i de långa formatet eller indelade i kapitel i de mindre verken.

Det är som vanligt upp till varje besökare att tolka Jette Andersens vackra handskrifter och visuellt formulerade berättelser. Men för min del känner jag ännu starkare än nånsin, naturens kraft i rummet. Jag tycker mig höra sommarens speciella musik, de brummande tonerna som skapas av humlornas snabba vingslag. Och jag tänker att hennes utställning lyckas väcka skapelsen till liv, precis som kopisterna på medeltiden gjorde, när de tecknade vinjetterna för Första Mosebokens första och andra kapitel.

*****

När jag växte upp fanns det en salva som användes till det mesta, nämligen den blåvita burken med Nivea. Den ansågs skydda ansiktet mot kyla, förhindra åldrande och rynkor och tillförsäkra huden tillräckligt med smörjmedel för att inte bli torr.

Min pappa trodde blint på Nivea. Varje dag smörjde han in hela sitt ansikte plus flinten med den vita salvan. Det såg väldigt kletigt ut i förstone men efter ett tag sjönk det in i huden, och gjorde den blank och glänsande. Eftersom han alltid hade många idéer kring vad som var nyttigt, så var det inget vi övriga i familjen tog särskild notis om. Lika lite som vi brydde oss om att han aldrig drack något till en måltid. Bara 20 minuter före eller 20 minuter efter han ätit, intog han vätska. Det var säkert ett bra råd, jag tror att han fick det från ett avsnitt av Hylands hörna.

När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade en effekt Nivea!

Jag har inte tänkt på den blå burken av Nivea förrän jag såg dokumentären ”Sanningen om hudvård” i SVT. Där testades hudvårdsprodukter som sägs motverka åldersförändringar, som rynkig hud och pigmentförändringar. Testet gick ut på att varje försöksperson fick sätta produkten som skulle testas på halva ansiktet och på andra halvan en vanlig billig hudsalva. Detta för att ingen skulle veta vad som provades och undvika placebo-effekter.

När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade effekt var just den vanliga billiga salvan, nämligen Nivea! Jag baxnade! Den salva som min pappa trodde på och som tillverkats sedan 1911 och som kostar 20 kr för en burk. Att jämföras med anti-ageprodukterna, där den dyraste kostar 1293 kr för en liten flaska, och som ändå inte fungerade.

Och en av de stora mysterierna fick äntligen sin förklaring. När min pappa gick bort i hög ålder, var hans hy i ansiktet fortfarande helt slät, utan rynkor eller andra ålderstecken. Och nu förstår jag att det berodde inte på goda gener, utan den dagliga användning av Nivea. En effekt som nu var vetenskapligt bevisat efter mer än 100 år.

Jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa.

Och min världsbild fick sig en liten törn. Jag har aldrig haft förtroende för att min pappas användning av Nivea skulle fungera, utan sett det som ett hugskott bland många andra. Men nu efter programmet gick jag till ICA Porsön och köpte en blå burk Nivea och har börjat smörja in mitt ansikte varje dag.

För min del är det nog lite för sent. Åldern har redan börjat ta ut sin rätt och jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa. Men nu när jag sitter insmörjd med den vita, feta salvan i ansiktet, plus flinten, upptäcker jag doften från min barndom, det vill säga den där karaktäristiska familjedoften som alltid fanns i vårt hus hemma i Husum. Hos oss luktade det Nivea. Och naturligtvis var den uppblandad av en annan självskriven odör i brukssamhället; sulfatlukten från Husumfabriken.

****

Domherren med sin röda färg lyser gärna upp tillvaron vid fågelbordet mitt i vintern, Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket, att han är något av en smilfink. En som gör sig till, alltför intresserad av att synas och vara vacker. 

Men så läste jag att domherren fick sin röda färg när han på Golgata försökte dra taggarna ur Jesu törnekrona. Blodet färgade hans bröst och sedan dess har han fått behålla det. 
Så jag har ändrat mig.
Domherren måste vara en väldigt modig fågel, eftersom han till och med försökte hjälpa Guds son. Om jag själv skulle bli skadad på nåt sätt skulle den kanske komma även till min undsättning.
Det känns tryggt att se den bland grenarna. Och det är kanske inte konstigt att det blev en viss religiös stämning över den här akvarellen. 
****