akvarell 56×47 cm
Det var en varm söndag i början av maj. Vi åkte på utflykt tillsammans med Lars, Sandra och barnbarnet Lena, snart två år. Till Niporna i Karlsvik nere vid Gäddviksströmmen. Vi hade fika med oss, och många andra hade fått samma idé men vi lyckades till slut få en egen grillplats med soffor och bord.
När vi kommit fram tog Lena hinken och spaden och gick direkt ner till vattenbrynet, satte sig där och började gräva i den blöta sanden. Med spaden sakta fylla hinken med sand, packa den noga, och sedan vända för att se om sanden står kvar i hinkens form. En uråldrig lek, att baka en kaka av sand, som sedan kan bli till stora sandslott. Lena var så ivrig att hon hann blöta ner sina ”pingskor” innan föräldrarna hann sätta på stövlar och galonbyxor.
Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp
Jag satte mig på huk och hjälpte till med bygget. Det är inte lätt att vända hinken så snabbt som det behövs, för att sanden inte ska hinna rinna ut. Men så fort vi lyckats få sandkakan att stå av sig själv, tog hon spaden och rev ner den igen. Och sedan började hon om på nytt; fylla med sand, vända och rasera, om och om igen. Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp.
Barnets lek består ofta av dessa två moment, oberoende om det gäller sandkakor eller bygga torn av klossar; att först bygga upp för att sedan riva ner. Och bägge momenten är lika viktiga. För mig som konstnär är det inte så svårt att förstå. Kreativitet handlar om precis samma sak, att man ibland måste förstöra det man gjort, för att komma vidare. Särskilt det man är förtjust i, det vill säga ”kill your darlings” som är ett bra uttryck för fenomenet.
När jag håller på med en målning kan jag hamna i en situation där jag tycker att den nästan är bra, snart färdig, men att det behövs något mer för att jag ska bli nöjd. Men om jag lägger till ytterligare ett lager av färg och vatten, finns det alltid risk att allt blir förstört. Och det måste få hända då och då, att en nästan färdig målning blir förstörd och måste slängas. Men det är jobbigt och jag brukar gå omkring och gräma mig i flera dagar efteråt,
Lena Teglund, snart 2 år
Men när Lena ibland målar med vattenfärg hemma hos oss, finns ingen rädsla för misslyckande. Måleriet kan börja med runda former i enstaka färger. Men kreativiteten tar snart över handen, och alla färger blandas ihop till en slags geggamoja som får rinna ut på papperet, till slut även på bordet och ner på golvet. Allt material undersöks noga och tänjs ut till sina absoluta gränser, och att hälla vatten är minst lika spännande som att måla med det. Och när papperet torkat finns en bild där som jag önskar att jag själv hade målat.
***
När jag satt där på huk tillsammans med Lena, där hon grävde i sanden med spaden, tittade jag upp över Gäddviksströmmen och såg stenen där ute i vattnet. Stenen, skuggorna och solglittret i vattenytan, och sjöbotten närmare stranden. En ögonblicksbild som några dagar senare återuppstod på ett akvarellpapper hemma i min ateljé.
Måleri kan sägas vara ett fåfängt försök att bevara nuet, men det är naturligtvis omöjligt. Det är bara att lyfta blicken och se molnen på himlen. De uppstår och skapar former som liknar sådant vi redan sett, för att sedan upplösas och uppstå igen i nya former, som täcker hela himlen. Precis som när barnet blandat ihop alla färger på paletten och målat ännu ett mästerverk.
****
