Sven Teglund

Entréhallen till Kulturens Hus är en av Luleå kommuns största mötesplatser, i varje fall till storleken. Tidigare fanns bord, stolar och bänkar utspridda i lokalen, så att många kunde sitta ner en stund, samtala eller vänta på en kamrat för att äta lunch tillsammans. Den fungerade verkligen som en mötesplats, av den sort som kommuner idag hyllar i sina måldokument.

Men sedan något år tillbaka är alla sittplatser borttagna. Till och med bänken vid fönstret där föräldralediga brukade sitta, har blockerats med ståbord, fast förankrade, så att de inte går att flytta.

Längst fram nära ytterdörren står en skylt som uppmanar alla besökare att ta av sig sina broddar och halkskydd från skorna, de är förbjudna i lokalen. Det är väl främst med tanke på trägolven i biblioteket. Och det är inte konstigt att en sådan uppmaning finns i Luleå, där vinterhalvåret innebär ständigt isiga gator och torg. Särskilt stentrappan upp till Kulturens hus brukar vara en livsfarlig isgata, svår att forcera odubbat.

Så när jag besöker huset vintertid tar jag av mig broddarna vid ingången. Eftersom det inte finns någon stol eller bänk att sitta på, gör jag det stående på ett ben, och avlägsnar dem från en sko i taget. Jag är alltså så lycklig lottad att jag fortfarande kan utföra den manövern stående på ett ben. Men många äldre och rörelsehindrade klarar naturligtvis inte det.

Att ta bort alla sittplatser vid kommunens största mötesplats, är inte en slump. Det är en exkludering av vissa medborgare, det vill säga alla som inte kan stå på ett ben. Och det gäller många äldre, rörelsehindrade, föräldrar med barn i famnen och människor som har svårt med balansen pga intag av alkoholhaltiga drycker. Det vill säga precis de grupper som kommunen enligt socialtjänsten har ett särskilt ansvar för.

Man kan därför undra varför kommunen vill exkludera vissa medborgare på det här sättet. Att det inte stämmer överens med kommunens strävan formulerade i planer och måldokument, det är jag rätt säker på. Men jag har svårt att hitta svaret på själva frågan, varför vill kommunen bara prioritera folk som fortfarande kan stå på ett ben?

***

Torsdag den 7 april var vi på Norrbottensteatern och såg uppsättningen Broarna över Madison County i regi av Gunilla Röör. Jag har, som kanske de flesta av oss, en gång sett filmen med Meryl Streep och Clint Eastwood i rollerna.

Francesca, här spelad av Therése Lindberg, bor med sin familj på landsbygden i Iowa. Hon arbetade som lärarinna före äktenskapet, men är nu hemmafru och tar hand om familjen och arbetet på gården. En dag åker maken Richard, spelad av Mats Pontén, tillsammans med barnen bort några dagar och lämnar Francesca ensam på gården.

Plötsligt dyker fotografen Robert upp, spelad av Jonas Hellman Driessen, som är där för att fotografera de övertäckta broarna i Madison County. Under några dagar blossar en intensiv kärlekshistoria upp mellan dessa två, Francesca och Robert.

Dramat slutar i en svår och klassisk valsituation. Ska Francisca välja det trygga familjelivet med man och barn eller följa sina inre drömmar och sin passion, det vill säga bryta upp och följa den äventyrlige, spännande och känslige mannen. Men kanske främst hänsynen till barnen, gör att hon stannar kvar och försöker sopa undan spåren av det som hänt.

Norrbottensteaterns uppsättning utgår från den åldrade Francesca, spelad av Gunilla Röör, som skrivit ett brev riktat till sina barn, med hela berättelsen om den korta och intensiva kärlekshistorien. Brevet ska läsas av barnen först efter hennes död, och där finns också en sista önskan att askan ska spridas under en av broarna, samma bro som där förälskelsen tog fart. Äntligen ska barnen till fullo få veta vem deras mor egentligen var.

På scenen finns alltså både den yngre och äldre Francesca, den ena lever i nuet precis när det hände, och den andra, som under många år burit på en hemlig kärlekshistoria begravd i ett mycket privat inre rum, dit ingen haft tillträde. Men som naturligtvis ändå påverkat alla under livets gång.

Det sätt som dramat spelas upp på scenen är genialisk framfört och det är sällan som jag blivit så berörd i en teatersalong. Skådespelarna spelar sin roller i väldigt långsamt tempo, så att det runt varje replik finns en tystnad, där blickar, ansikten, mimik får utrymmet att förmedla alla former av känslor. I rummet skapas en slags känslomässig elektricitet som vibrerar av lust, blygsel och begär. I Therése Lindbergs ansikte verkar alla möjlig känslor kunna uttryckas med så små medel att jag plötsligt inser varför det finns ett 40-tal muskler i ansiktet hos oss människor, men att det är endast skådespelare som kan använda dem alla. Och med små rörelser med händerna, drar hon ständigt i städrocken, senare i klänningen, för att i plötslig genans minska öppningen i halsen för undvika att huden syns för mycket. En klassisk kvinnlig gest som uttrycker mer än tusen ord.

Och trots att det är en kärlekshistoria finns här nästan ingen kroppskontakt. Istället uttrycks sensualitet med kroppsrörelser och det är grafiskt och vackert. Aktörernas nakna fötter får uttrycka den erotik som ständigt ligger under ytan, både i rörelse och funktion. När Robert drar av Francescas ena stövel är det så sensuellt att jag kommer att tänka på scener ur filmen Mandomsprovet, när Dustin Hoffman blir förförd av Mrs Robinson, som jag såg när jag var ung och särskilt mottaglig.
Och sen den andra motsatta sidan, den äktenskapliga, som Francesca till slut väljer, symboliserad av ett par tråkiga – men varma – skinntofflor som hon får av sin man. Bättre än så, kan inte en historia åskådliggöras på en scen.

Det var en dagföreställning som vi var på, som visades kl 13. Och därför var det nästan bara pensionärer där, vi som är 60 plus. Och när jag tittade mig runt i salongen bland alla grånade huvuden tänkte jag, undrar hur många av oss som har en liknande erfarenhet, kanske långt tillbaka i tiden. Kanske en intensiv förälskelse någon gång i livet, som aldrig kunde förverkligas i en relation, på grund av att det var olämpligt eller av konvenans. Och som vi sedan burit med oss inombords, i ett hemligt rum okänt av alla.

Det enda jag har lite svårt att förstå, när det gäller historien om Madison Country, är varför Francesca skriver brevet till sina barn som de ska läsa efter hennes död. Är det inte att utsätta dem för en onödig prövning, just när deras mamma gått bort? Att få veta en sak som kanske gör att de måste omvärdera sina liv, att mycket av det som de trott på egentligen varit på ett annat sätt. Och nu kan de inte ens få prata med henne om det, nu när hon är borta.

Nåja, där är vi kanske olika. Jag tycker att hemligheter gärna kan få begravas, enligt mottot: bränn alla mina brev. Allt i livet är ju ändå bara föreställning, och någon klar sanning om det vi upplevt finns nog inte. Men andra kanske tycker att allt ska fram i ljuset även om det är smärtsamt, det har jag också förståelse för.

En sak som dock är säker, är att Norrbottensteatern gjort en fantastisk föreställning med imponerande skådespelarinsatser, så det är bara buga mjukt inför allt detta som vi erbjuds från scenen.

***