När Karin och jag var på Fårö häromsistens fick vi vara med och se en film på Ingmar Bergmans egen biograf. Vår son Anders, som var där samtidigt som oss, förslog att vi skulle se filmen ”Skammen” från 1968. Främst för att den handlar om kriget och kanske är relevant i dessa tider utifrån Rysslands invasion av Ukraina.

Skammen handlar om ett par, Jan och Eva Rosenberg (Max von Sydow och Liv Ullman) som ursprungligen är musiker – violinister i en symfoniorkester – men som dragit sig undan ett annalkande krig till en liten ö. Symfoniorkestern är upplöst och det finns heller ingen musik i filmen. Paret har ärvt en gård på ön, där de försöker överleva på ett litet jordbruk och egna odlingar.

När filmen börjar har kriget inte nått Jan och Evas område. Men till slut drabbar kriget även dem och de tvingas fly från sin gård. Bomberna faller, hus och kyrkor brinner och döda människor ligger överallt. Det ger kusliga associationer till de bilder vi nyligen sett från kriget i Ukraina.

Det är ett inbördeskrig och det pågår en invasion av ön. Men det verkar finnas olika motståndsrörelser och man får ingen riktig klarhet vilka som strider mot varandra, vem som är vän eller fiende.

Det Ingmar Bergman främst är intresserad av att skildra, är den tredje parten, det vill säga den vanliga människan som hamnar mitt i ett krig. Hur skulle man själv agera i en liknande situation? Ta modig ställning eller göra allt bara för att klara sig själv. Jan, som tidigare varit vek och känslig, förvandlas till en samvetslös person, som kan döda och stjäla för att klara den egna livhanken. Eva däremot, som tidigare varit den starka personen i relationen, blir knäckt och modlös.

När jag såg filmen, funderade jag mycket på titeln, Skammen, och varför den heter så. Ett svar kanske man kan finna i en replik som Eva uttalar när hon är mitt i flykten. Hon säger ungefär så här:
”Det känns som jag lever i en dröm, som dröms av någon annan. När den personen vaknar, kommer han att skämmas”.

Och det slog mig att vanligt folk genom historien ofta blivit statister i en persons dröm, det vill säga vansinniga idéer som härrör från en diktator eller kung. Många dras in i dessa drömmar och följer sin ledare på ett sömngångaraktigt vis. Medan andra inser att det är en mardröm, skapat av en förvriden hjärna.

Hitler drömde om ett Stor-Tyskland, som en upprättelse efter förlusten under första världskriget. Putin drömmer om ett Stor-Ryssland, som en upprättelse efter Sovjetunionens fall. Det finns många diktatorer och ledare som försöker förverkliga sina storhetsdrömmar, men som för folket blir till katastrofer.

Men tyvärr så kommer inte dessa män att vakna upp ur sin dröm och skämmas, som Eva i filmen tror. Hitler vaknade aldrig, han tog sitt liv. Något liknande kommer säkert att hända Putin, han kommer inte att behöva skämmas på egen hand. Det är alla andra som får stå där med skammen, de som följde med och trodde på honom.

Men det finns så många olika drömmar. Nato är också en dröm som dröms av någon annan; militärer, högerpolitiker och nu också ledande socialdemokrater. Alla är så ”trygga i sitt beslut” trots att det tagits medan folket sov. Man får be en stilla bön om att Nato inte visar sig vara den mardröm, som man kan befara.
*