Nu när den högernationalistiska regeringen gör allt för att genomföra Sverigedemokraternas främlingsfientliga och rasistiska partiprogram och det är uppenbart att våra demokratiska värden är under attack, har det känts hopplöst. 

Vad ska jag göra för försöka motverka det hemska som händer? Att på Facebook dela artiklar som upprepar kritik mot SD från vänsterhåll, kanske är ett bra sätt, men de läses ju bara av mina vänner, som jag vet tycker samma sak. I och för sig kanske någon liberal finns på vänlistan och kan agera mot det stora sveket som skett inom det partiet. men det är tveksamt.

Så  jag har, som kanske många andra, mått dåligt sedan valet och över allt negativt som händer. En slags handlingsförlamning, och svårighet att hitta en riktning i det nya landskapet, som nu är fyllt av fascism och främlingsfientlighet.

Men så gick jag på “Singing  people together”, en internationell körfestival som utspelades på Ebeneser lördagen den 29 oktober. 

“Singing people together” är en internationell körfestival som skapades av Monica Åslund, som tragiskt gick bort förra året. Det är numera föreningen Singing people together samt volontärer från Världens kör som anordnar festivalen. Inom ramen för detta har återkommande samarbete skett med sångare och musiker bl.a från Sydafrika och Haiti. Dessa hade nu kommit till Luleå och under lördagen var det workshops med den internationella kören. Där språken blandades; svenska, samiska, meänkieli, haitiska och språk från Sydafrika. Allt det som hade hänt under dagen visades på scenen samma kväll på Ebeneser.

Jag satte mig tillrätta, hade turen att få en bra plats nära scenen i den fullsatta lokalen. Köpte en öl, som jag höll i handen.  Och så satte det igång.

Sång av syskonen Kunda, samisk jojk av Anja Storelv och Astrid Tourda, musik från tornedalen av Jan Johansson och Susanne Rantatalo, Singing people från Sydafrika, Internationella kören, slagverkarna Mopou från Haiti, musiker från Göteborg under ledning av Sten Källman, m.m

Och jag blev helt tagen och rörd av det jag såg och hörde på scenen. 

Här möter vi människor från kulturer från olika delar av världen, här möter vi musik  från den samiska och tornedalska minoriteten, och här står vanliga lulebor i en salig blandning och sjunger på de olika språken. Och det slår mig, att denna kväll är den största anti-SD manifestationen som jag varit på! 

Karnevalens grundidé är ju att musiken är universell, och den kan förena människor tillsammans utan att någon behöver gå igenom ett enda språktest. Gemenskap och förståelse att vi alla hör ihop, oberoende av ras, språk eller kultur. Och det är naturligtvis därför som regeringen vill införa en svensk kulturkanon. Det handlar inte främst om att samla ett gemensamt kulturarv, utan det huvudsakliga syftet är istället att välja bort. Precis som viljan att utvisa och tvinga migranter att återvända till sina hemländer, vill man tydliggöra vad som inte passar in här. Därför kommer naturligtvis inte den samiska jojken att vara med i kulturkanonen, ej heller visor på meänkieli. 

Jag går hem efter kvällen på Ebeneser med en viss tillförsikt. Tacksam för alla de som jobbat med det här och gjort körfestivalen möjlig och därigenom hedrat Monica Åslunds minne, och den idé som hon hade, att sången kan förena oss människor.

Och jag tänker att någonstans där finns det en framtid ändå. Att fortsätta med musiken, konsten och skapandet, som alltid handlar om ett gränsöverskridande, med syftet att få människor att bättre förstå varandra.

***