Om Ludvig Sjödins utställning på Lindbergs Galleri juni 2023
Stilleben är en kategori av motiv inom bildkonsten där främst föremål, mat eller växter, står uppställda ofta på ett bord. Själva ordet betyder ungefär “stilla liv”. Det har varit vanligt från 1500-talet och framåt, ofta skickligt utfört. En dold symbolik har ofta funnits bakom föremålen och hur de utplacerats.
När jag besöker Lindbergs Galleri för att se Ludvig Sjödins utställning Skumrask, som pågår just nu och fram till 28 juni, tänker jag först på det klassiska stilleben-måleriet. Man skulle kunna säga att hans måleri ingår i den traditionen men med en avgörande skillnad. I Sjödins måleri verkar inte föremålen vara medvetet utplacerade för att skapa ett visst motiv med symboliska uttryck. Visserligen är det vardagsföremål som ligger på bord, hänger på en krok i hallen eller är lämnade ute i naturen men det är nog inget som konstnären medvetet konstruerat.
Istället har han valt att avbilda utsnitt ur den “verkliga” världen, där själva valet av utsnitten är konstnärens unika blick på tillvaron. Som om han går genom sin lägenhet och blicken råkar fastna på något, som alltid står där eller tillfälligt placerats av andra skäl än att skapa ett motiv. Det är alltså inte arrangerade stilleben vi ser, utan det är stilla liv som redan finns i själva verkligheten.
Det som gör Ludvig Sjödins utställning så mäktig och fascinerande är att han på nåt sätt skapat en egen konstnärlig kategori, det vill säga, inte stilleben, utan snarare “förbisett liv”. Allt det betydelselösa som vi har runt omkring oss och som vi sett så många gånger förr, att vi inte längre ser det.
Och det som händer mig, när jag ser utsnitten ur “allas vår verklighet” som hänger på väggarna i galleriet, så kommer berättelserna till mig.
En gammal Saab står sönderslagen med avspärrningsband, och jag ser framför mig vilsna ungdomar som stulit den och kraschat den på en skogsväg. Polisen har varit dit men sen står den bara kvar där, kanske i åratal. Det slår mig att inga bilar stjäls längre, de går inte att tjuvkoppla dem som man kunde på gamla saabar.
På ett bord innanför ett fönster står salt- och pepparkar vid en gul duk och två servetter. Färdigt för en måltid för två. Och jag associerar till att dukningen är till för en kvinna och en man, kanske på grund av salt- och pepparkarens skillnad i storlek och form. Men stämningen i målningen säger mig också att inga gäster kommer till stället längre.
Så där kan man gå runt som betraktare, och jag tror att många som besöker utställningen kommer att få liknande berättelser och reflektioner i sina huvuden.
Jag hoppas också att många kommer att upptäcka Ludvig Sjödins förmåga, att med sina speciella och nästan slumpmässiga utsnitt ur tillvaron, hjälpa oss att upptäcka våra egna “förbisedda liv”. En konst som får oss att vända blicken mot våra egna bord, bokhyllor och soppåsar, och upptäcka att personliga föremål alltid säger något viktigt om oss själva.
***
