Bill Olson, konstnär från Umeå, ställer just nu ut på Galleri Lindbergs. Det är en i raden av många fina utställningar som galleriet bjudit på de senaste åren. Tydligen har även Bill Olson ställt ut där en gång tidigare, för flera år sedan.

Större delen av de målningar som visas har motiv av musicerande människor, som spelar tillsammans med pianon, gitarrer och andra instrument. Det är nästan som om det pågår en musik-konsert i rummet men utan ljud.

Musik till skillnad mot konst, är väldigt kroppslig. Det går nästan inte att sitta still när man hör en låt. Fingrarna eller en fot börjar snart följa med i takten. Musiken går rakt in i kroppen och tydligen uppfattas rytmen främst av vänsterhjärnan, medan melodin går till högerhjärnan, samtidigt som kroppens motoriska delar sätts i svängning.

Jag tycker att när jag hör viss musik t.ex jazz, är det svårare att sitta still än när jag lyssnar till klassisk musik, som inte ger samma behov. Att gå på en konsert med en klassisk symfoni upplever jag mera stimulerande för högerhjärnan, det vill säga mina mer känslomässiga områden. Även om det naturligtvis finns rytm också i den musiken.

Konst då, var och hur upplevs den? Det är ju sällan som någon börjar dansa framför en bild på en konstutställning. Jag har faktiskt aldrig sett det, förutom när det varit en performance som ingått i själva utställningen. Konst är kanske mer som en klassisk konsert av Beethoven, något som upplevs inombords mera än en stampande fot.

På vernissagen berättar Bill Olson att han både är musiker och har varit performancekonstnär, vilket naturligtvis syns i bilderna. Han beskriver sitt sätt att måla ungefär som ett improviserat jazzsolo. På papperet drar han några snabba streck med svart vaxkrita, där motivet uppstår i stunden, men med utgångspunkt från de figurer som redan ingår i hans reportoar. Denna intuitiva improvisation som tar sin början i de första svarta linjerna övergår sedan till pålägg av färg, som fyller figurerna med kropp. En stor målning tar ungefär 20 minuter att göra.

När jag stod och tittade på målningarna kände jag direkt att här gifter sig musiken med konsten, på ett helt fantastiskt sätt och på ett och samma ställe. Ett galleri som samtidigt är en konsertsal. Där den svarta kritan först sätter ackordsföljden och rytmen och där färgerna skapar de vackra melodislingorna i högerhjärnan. Det känns verkligen som att Bill Olson får Lindbergs galleri att svänga likt en jazzkonsert med Miles Davis eller Charlie Parker.

Så om man gillar musik kan man gärna gå dit och lyssna på den pågående konserten och samtidigt få sitt behov av spännande konst väl tillfredställt.
****