Långa äktenskap

Jag och min fru Karin har nu levt ihop i 47 år. Det är en lång tid. En dag frågade jag, om det mot förmodan skulle bli aktuellt med en ny man för henne, hur skulle han då vara?  Ja, sa hon, jag skulle nog vilja ha en lomhörd man.
Jag var tvungen att följa upp det lite märkliga svaret och förstod till slut att hon egentligen hade sagt “en lyhörd man”.
Jag hade väl inte lyssnat tillräckligt noga, som vanligt.

Långa äktenskap kan ju ha sina utmaningar. Våra grundläggande behov av trygghet och förutsägbarhet tillfredsställs ju verkligen i äktenskapet, i det vi kallar ett gemensamt hem. Å andra sidan har vi också ett lika starkt behov av äventyr, överraskningar, att få uppleva nya platser och träffa nya människor. Att förena dessa två grundläggande behov är inte alltid så lätt.

Jag har en kompis som också lever i ett långt äktenskap. Han har fått sämre hörsel på höger öra. Det framkom vid en undersökning att det uppstått en grop i hans trumhinna. Och att han därför inte längre hörde en viss ljudfrekvens lika bra. Det visade sig senare att den frekvens som var nedsatt, var just inom samma område som hans frus röst låg. 

Kanske är det så att äldre mäns bristande lyhördhet för sina kvinnors berättelser, inte beror på ett stigande ointresse, utan istället på en långvarig utmattning av själva hörselorganen. Att efter alla år av lyssnande på hustrun och hennes lite högre frekvenser, har det skapat gropar i våra trumhinnor. Naturligtvis främst i höger öra, eftersom vi oftast kört bilen, med frun på höger sida.

Men jag tycker ändå att det verkar som om vi äldre män, bortsett från våra hörselnedsättningar, i högre grad föredrar tryggheten i fåtöljen framför teven. Det visades tydligt till exempel i Filip och Fredriks film om pappan Lars, i “Den sista resan”. Livet blir mest upprepningar och rutiner, kanske i form av långa vistelser i stugan, gärna i ensamhet. Det vill säga våra behov av äventyr och risktagande minskar. 

Kvinnor däremot, särskilt kulturtanterna, verkar leva upp på ålderns höst. De går på sammankomster av olika slag, målarkurser och bokcirklar, och de fyller alla kulturlokaler för att lyssna på författare som berättar om sin senaste bok. Äventyrslystnaden verkar riktas utåt och reslusten ökar ständigt, när kanske tillfredsställelsen inom den äktenskapliga institutionen har en tendens att minska.

När Karin åker iväg, tillsammans med någon väninna på en ny kurs eller på en ny långresa till exotiska länder, vinkar jag motvilligt farväl. Men när jag blir ensam hemma och går samma promenad runt Porsön som vanligt, tänker jag, att jag också gör en slags resa, den som Proust en gång lärde mig. Han som låg hemma i sängen och skrev sju romaner i serien “På spaning efter den tid som flytt”. Proust myntade följande devis: Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att resa till nya platser, det kan också vara att se sin egen plats med nya ögon.

Kanske kan man också tillämpa den tanken för långa äktenskap. Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att träffa nya människor, det kan också vara att se sin livskamrat med nya ögon.

För det behövs nog både avstånd och distans, för att man ska kunna se den andre på nytt sätt och upptäcka sidor som man inte tidigare sett. Antingen genom yttre resor till nya platser eller genom inre resor till okända kontinenter inombords.

***