Min mamma Siri Johansson var född 1918, bodde i Husum, ett litet samhälle beläget i norra Ångermanland. Hon var äldst i en barnaskara av fem syskon, alla flickor. Hennes mor var hemmafru och pappan arbetade i Husums massafabrik, som i princip alla andra män i det norrländska brukssamhället.
Siri var duktig i skolan, hon gillade att läsa och var särskilt begåvad i räkning. Hon hade tidigt en dröm om att få läsa till sjuksköterska. Men det var otänkbart, Siri som äldsta dottern förväntades att ta ett stort ansvar för hushållsarbetet i hemmet, att diska, tvätta och städa.
När Siri gifte sig med Ernfrid, också fabriksarbetare, byggde de ett egnahem på tomten bredvid föräldragården. Siri fortsatte nu som hemmafru att fostra fyra egna barn och sköta hushållet. Och tillsammans med en syster ta hand om sina föräldrar under deras ålderdom.
Hennes miljö var hemmet, att ta hand om mat, disk, städning och se till att fyra barn växte upp. Det var en trygg värld där även grannarna var hemmafruar, ofta också släkt med varandra, och de umgicks dagligen och hjälptes åt med olika sysslor.
När jag var barn trivdes jag i denna kvinnovärld, och älskade att sitta på golvet med ett ritblock och lyssna på när de träffades, drack kaffe och bjöd varandra på hembakta bullar och kakor. Och alla handarbetade ständigt. Min mamma virkade dukar hela sitt liv. Varje dag, året runt satt hon med sin virknål och det vita eller röda garnet. Hon var av den generationen som alltid skulle ha något för händerna, inte sitta sysslolös och rulla tummarna. Att virka var perfekt för stressade händer och ett oroligt sinne.
Under åren tillverkade hon tusentals dukar som hon gav bort till släkt och vänner.
När Ernfrid dog 1990 började Siri skriva dagbok varje dag. Man kan se det som ett sätt att försöka kompensera förlusten av de dagliga samtalen som hon hade haft med sin livspartner. Den där småpratet i vardagen som finns mellan gamla par, utvecklad under decennier. Nu fick dagboken istället bli en mottagare av hennes tankar och inre monolog. Siri var 72 år och hon skrev varje dag tills hon gick bort 2010 i en ålder av 91 år.
Det var väldigt ovanligt i släkten att skriva dagbok och det sågs med lite misstänksamhet. Men jag gillade att hon skrev och när jag hälsade på så läste hon högt ur dem för mig på kvällarna. Hon sa ofta att – du Sven, du ska ha mina dagböcker. Och när jag besökte henne på Servicehuset drog hon alltid ut nedersta byrålådan och sa, Sven här ligger dagböckerna.
Så jag ärvde hennes dagböcker och ett stort antal virkade dukar. Vi hade ju alla i släkten fått dukar av henne och vi hade byrålådorna fulla av dem, och jag måste erkänna att jag inte uppskattade deras fulla värde.
Men så en dag, några år senare, stökade jag hemma i min klädkammare, och mina ögon föll på en låda full med hennes dukar. Och jag tog upp en vit rund virkad duk, det var bara av en ingivelse och plötsligt såg jag duken som om det vore för första gången. Man kan säga att jag drabbades av en insikt, om vilket enormt fint arbete som min mor hade utfört under alla år, och som hon inte riktigt fått uppskattning för. Så jag bestämde mig för att jag skulle måla av den i akvarell. När jag hade gjort akvarellen kändes det speciellt, och jag fortsatte att måla 20 av hennes dukar och arbetet tog mig två år.
Att måla av min mammas dukar, gjorde att jag kände att jag kom henne väldigt nära, att jag följde henne tätt i spåren. Jag såg dukarna som en metafor för samtalen mellan kvinnorna, när de dagligen träffades, pratade och surrade över en kopp kaffe. Jag tänkte mig att där i mellanrummen fanns samtalens innehåll lagrat, där fanns skratten, förtroendena och berättelserna.
I den vevan började jag läsa hennes dagböcker. Jag tänkte först att där kanske mycket av de samtal som hemmafruarna hade fanns nedskrivna. Men så var det inte. Dagböckerna var kortfattade och sparsmakade i sina formuleringar, vad de pratade om fanns inte med. Det var yttre händelser, upprepningar, och mycket om hur hon mådde inombords. På så sätt påminde dagböckerna om dukarna, det var i mellanrummen som jag bäst kunde lära känna henne. I det avseende kan hennes dagbokstexter liknas vid poesi.
Och jag bestämde mig för att ge ut Siris dagböcker med mina akvareller av hennes virkade dukar. Det finns ju en del skrivet om hemmafrun, både faktamässigt och litterärt, men Siris dagböcker är verklighet, skrivet av henne själv. Det är hennes egen röst som talar, utifrån sitt liv som hemmafru, från arbetarklassen och med begränsad skolunderbyggnad. En vanlig människa som kommer till tals i ett kulturellt sammanhang.
Jag ville att boken, “ensamheten värst”, skulle hedra hennes minne, men också synliggöra en undanskymd grupp i vår historia, hemmafruarna som byggde det här samhället.
Boken handlar om åldrandet och slutet av en människas liv. När vi möter Siri i dagboken är Siri 74 år. Hon bor kvar i huset som änka och fortfarande finns de andra hemmafruarna kvar i husen bredvid. De träffas och umgås dagligen, men trots de täta kontakterna och dagliga besöken känner sig Siri ofta ensam, i sorgen efter sin man.
Siri bor ensam i huset, ett tvåvåningshus med källare, i stort behov av renovering. Det blir allt mer besvärligt för henne att orka med, att städa uppe och nere, skotta snö, sköta pannan, ständiga stopp i avloppet.
Åren går och sakta förändras hennes situation och förändringarna smyger sig på. Vänner som besökt henne dagligen dör, eller flyttar till ålderdomshem, och det blir allt fler tomma hus runt omkring henne.
Så blir det 2002 och moster Rut, henne syster, går bort. De har bott granne med varandra hela livet, träffats varje dag och alltid hjälpt och stöttat varandra. Förlusten av systern blir ett hårt slag för Siri och det blir allt svårare för henne att hantera ensamheten i huset. Hon blir allt mer utsatt och hon har flera känningar av yrsel och olika former av anfall. Och 2004 drabbas hon av sin första stroke, hon ligger på sjukhus nästan en månad, och hon kan inte återvända till sitt hus. Hon får plats på servicehus i Järved och hon bor på servicehuset resten av sitt liv.
Att lämna sitt hus, hemorten och flytta till servicehuset är svårt för henne. Men trots allt lever hon upp när hon kommer dit, köper nya kläder och blir mån om sitt utseende, gör sig fin inför varje måltid.
Siri var troende, men det var inget som hon pratade så mycket om. När vännerna började försvinna runt henne, och särskilt när hon flyttar till servicehuset tar Jesus allt större plats i hennes anteckningar. När yttre livet minskar, och blir allt mer begränsat, tar hennes religiositet allt större plats i dagboken.
Det sista året av hennes liv handlar anteckningarna mycket om hennes olika krämpor och en allt större oro för hälsan, hörseln, synen. Förmågorna begränsas allt mer och man ser i texten att slutet närmar sig på det.
Den 21 april 2010 sitter Siri och skriver i sin dagbok när hon får en stroke, och hon dör några dagar senare.
Sven Teglund
Akvarell
